Historik

En sommardag år 2000 lades en bok i min famn. Jag satt i skuggan och njöt av en av de få varma dagarna i vår svenska sommar. Bokens titel var ”På flykt från ekorrhjulet” ”Från landkrabba till långfärdseglare” skriven av Kerstin och Gunnar Stålbrand. På framsidan satt författarparet härligt bruna i badbyxor och bikini i en gummijolle uppdragen på en sandstrand, i bakgrunden såg jag en segelbåt som låg på svaj. Jag som bott på bondlandet i 30 år kände att det här var en bok som handlade om något långt ifrån min vardag. Men allt främmande är härligt att få insyn i, så varför inte? Det jag inte såg när jag väl var ”inne” i boken var att min då blivande man Dan stod och myste. Boken hade han själv läst många gånger och blivit frälst av. Det enda som fattades var en människa som skulle bli lika frälst som honom. Den människan skulle bli jag.

2001 flög vi till Västindien. Vi lämnade ett kallt och snöigt Sverige. Det var ca 25 grader kallt och en snöstorm var på väg. Vi landade i Västindien som var så varmt att det kändes som vi inte kunde andas när vi kom ut från flygplatsen. Det var 35 grader varmt. Alltså 60 graders skillnad på 14 timmar. Men väl på stranden och ett dopp i havet kändes allt som en dröm.

Dan och jag gifte oss veckan därpå ute på en klippa med havets bränningar dånande och en spansk domare som vigselförrättare. Jag fyllde samma dag 50 år. Detta var ett nytt blad på vårt nya liv. Vi stod vid klipporna och tittade ut mot havet. Hit skulle vi segla på egen köl, det lovade vi varandra.

Det enda problemet som fanns var att ingen av oss kunde segla. Men kunde Kerstin och Gunnar (”På flykt från ekorrhjulet”) så skulle väl även vi lära oss segla. Vi hade också planerat att bygga oss ett hus före innan vi skulle köpa vår första båt. Så 2001 på hösten började vi att bygga vårt underbara hus som blev färdigt nästa höst 2002 . Under denna byggtid tog jag Anne förarbevis. Dan hade redan tagit det många år tidigare. Att läsa om båtliv med allt som det för med sig är en ny värld. Navigering var nog det som tog längst tid att lära sig. 2003 på våren sökte vi en båt som skulle passa oss att börja segla med. Vi hittade efter mycket sökande en båt som vi tyckte var perfekt. Båten var en Birdie 32 fot och hette Querida (Älskarinna på spanska). Vi skulle ut till Gålö, Dalarö där båten låg. Vi som var nybörjare hade frågat vår vän Håkan om han kunde hjälpa oss att se om båten var något för oss. Håkan och Dan gick igenom allt . De knackade och kollade på allt. Allt såg okey ut. Vi skulle sen till Stockholm, Nacka Strand där ägaren bodde. Se över segel, dynor och alla papper var helt nytt för oss. Vad vi kunde se var allt så bra som det kunde vara. Båten var ju inte ny. Men allt var helt och gediget. Nu var det bara det att båten skulle seglas hem från Gålö, Dalarö. Det skulle ta ca 3 dagar fick vi höra. Vi kunde ju inte segla. Ja, vi visste hur det gick till enligt alla böcker som vi läst, men inte seglat i praktiken. Vi frågade om vår vän Håkan kunde ta sig ledigt och följa med. Håkan kan segla. Han har seglat många år. Vi visste också att han är en fantastisk instruktör och pedagog, det behövde vi.

Den 3 maj 2003 kastade vi loss från Dalarö. Det regnade och det var nästan snö i luften. Jag hade tre mössor, två täckjackor, tre lager byxor och två par vantar på mig. Det blåste, regnade och vågorna slog mot fören. Håkan tog kommandot. Dan som är tekniker kunde lära sig allt om motor, radar och allt annat tekniskt. Jag fick ta alla jobb på däck. Jag lärde mig sätta ut alla fendrar och ta in dem, med de knutar som Håkan visade mig. Jag hoppade iland med alla tampar, lärde mig att stå på knä och trä på alla travare på förseglet, (focken)på förstaget fast båten gungade så man trodde att man skulle ramla överbord. Hissa storseglet när vågorna slog upp och ner. Ner i kabyssen och fixa mat åt oss fast man trodde man åkte karusell. När dimman var så tjock att man inte såg handen framför sig fick vi ta nödhamn. Det var då vi var överlyckliga att vi köpt en liten GPS som kunde leda oss till säkerhet. När vi efter nästan tre dagar började närma oss vår hemmahamn Herräng, fick vi se solen. Vi hade varit den enda båten undantag Kustbevakningen under hela färden. Vilka ville ut i detta väder? När vi sen satt i sittbrunnen och drack vårt kaffe med solen som värmde och hälften av alla kläderna var avtagna kände vi att detta var belöningen. Än i dag kan jag längta efter kontrasterna. Efter för många sköna dagar kan jag längta efter det motsatta. Tack Håkan, det du lärde mig sitter i ryggmärgen. De knutar jag lärde mig då, sitter bergfast.

Sommaren 2003 var en varm och härlig segelsommar. Varje dag den sommaren var det sol . Endast tre gånger under juli regnade det . Två gånger på natten och en störtskur när vi kom till Norröra (Saltkråkan) i Stockholms skärgård, det regnet var ljummet och skönt eftersom det var varmt och vi hade badkläder på oss. Vår Birdie visade sig vara en lättseglad och stabil förstabåt. Vi seglade flera veckor i Stockholms skärgård till alla de kända öar som man hört så mycket om under livet, men vi tog också ”steget” över till Åland. Jag kommer ihåg att det pirrade i magen då vi satte ut ”nosen” mot öst. Vi hade lagt till vid Svartklubben som ligger längst ut i havsbandet natten före. När morgonen kom och vi var på väg fanns det ingen återvändo. Mitt ute på Ålandshav såg vi inget land, det var märkligt att vi vågade men ingen av oss var rädd, bara beslutsamma. Närmare Ålandskusten när det grundade upp blev vågorna enorma. Vi verkligen kämpade för att hålla båten i rätt kurs. När vi lade till och fått alla tampar på plats kände vi oss stolta, vi hade klarat det. Men inga pukor och trumpeter stod på kajen och välkomnade oss. Däremot tog en tysk man emot oss och ville hjälpa till med tampen. Det hade vi redan fått erfara under vår första segelsommar, att alla seglare är hjälpsamma och trevliga mot varandra” Vi sitter ju i samma båt” . Redan nästa dag fick vi hjälp med en viktig lanterna lampa som gått sönder för oss. Det var inget problem, vår båtgranne hade en som precis passade. Så har det fortsatt att vara under de fem år vi seglat. Vi har redan fått många vänner under våra seglatser.

Följande sommar 2004 och 2005 seglade vi vidare i Stockholms Skärgård. Vi tog också ”steget” över till Gotland sommaren 2005 . Det var vår första nattsegling . Att tyda lanternor var en ny upplevelse. Gotlandsfärjor som kom och gick. Transportskepp som hade sina egna kurser. Jag satt med min lärobok om navigering och tolkade vart alla skepp hade sina kurser. Från Gotland fick vi uppleva vad ”gammelvågor” är för något. Det är höga vågor som går i dyningar. Vi spydde konstant i tre timmar. När den ene spydde höll det andra rodret och tvärt om. När vi till slut efter ca 14 timmar var framme vid Landsort var vi pigga igen efter att ha knaprat hårdbröd och druckit vatten. Vi såg fyren många timmar innan vi var framme. Vi förstår nu varför alla sjömän älskar fyrar. De inger hopp och tröst. Vi förstår nu också varför vår skärgård anses vara en av världens vackraste. Många av dessa öar som bevarats av olika Skärgårdsstiftelser. Det är som att vandra på sagoöar. Helt bilfritt på många öar, man ser bara cyklar med kärror att transportera med.Får, kor och hästar som betar på ängar. Små genuina, pittoreska vandrarhem, cafee`r och restauranger som alla känns som tagna ur en vacker film från 50-talet. Låt oss hoppas att de bevaras från resten av vårt överexploaterade samhälle.

År 2006 på våren skulle vår långfärdsbåt införskaffas. Vår Birdie skulle säljas. Med lätt saknad såg vi vår härliga Querida försvinna med fulla segel mot nya mål. En Isländsk energirik man blev som förälskad i båten några månader tidigare. Han och hade aldrig seglat förr men hade redan anmält sig till en segeltävlig nere på Västkusten . Av en tillfällighet bodde han nu i Dans pappas hembygd på ön Hönö. Ibland känns allt bara rätt. Han var nybörjare precis som vi var en gång . Båten var den rätta för honom och hans familj. Det sista vi hörde av honom var under denna segeltävling. Han ringde med andan i halsen och sa stolt att båten var underbar, den var snabb, lättseglad som en tävlingsbåt! Och att vi var välkomna att hälsa på när vi hade ”vägarna” förbi.

Den 19 juli 2006 satt ”Sun Chasers” besättning bestående av våra vänner Lena, Håkan och Lennart med mig och skeppare Dan beredda att segla hem vår nyinköpta långfärdsbåt från Tjörn på Västkusten till Herräng på Östkusten. Det skulle ta minst 14 dagar runt hela Sveriges kust. Vi hade tidigare på vintern fastnat för denna båt efter att ha sökt efter en som passade oss. Jag hade också tagit Kustskepparexamen under vintern då vår nya båt krävde högre kompetens. Dan fick ta VHF – Kortvåg och alla andra certifikat som handlade om teknik. Tillsammans gjorde vi också en kort utbildning med livflotteövning. Den nya båten är tillverkad i Florida och var ämnad att segla i Karibiska övärlden. Båtmodellen är en CSY 44 (Caribien Sailing Yacht)walkover modell med cutterstäv. Säljaren till båten var en man som hade haft drömmar om samma Västindienresa vi ämnade göra. Nu hade han och hans fru fått krämpor som gjort att de var tvungna att sälja. Av pengarna från oss hade de köpt ett hus i Brasilien. Innan vi nu seglade iväg lovade vi att besöka dem i Brasilien när vi 2009 var i Västindien.

Stormvarning! Lågtryck över Skottland. Vi fem på en helt ny båt för oss alla. Hur skulle vi göra? Storm! Efter överläggning med hela besättningen beslöt vi oss för att ta Göta Kanal istället för att ”runda Sverige”. Fördelen med vårt beslut var att vi slapp vänta till stormen bedarrat, det kunde ta flera dagar, kanske en vecka. En fördel till var att ingen av oss hade åkt Göta Kanal, det skulle också bli en upplevelse. Lena hade cyklat längst kanalen, det var den enda erfarenheten i gänget. Resan skulle senare visa sig vara en mycket nyttig och rolig resa för oss alla. Att vi var fem stycken var en stor fördel då båten var stor och krävde många tampar vi slussningen. Antalet slussar var ca 50. Gissa om vi blev luttrade. Alla visste sin plats. Vi var disciplinerade och skötte allt som proffs . Dan sov mycket gott om nätterna för han var helt utmattad av att lära sig handskas med den stora båten på 14 meter. Nu har båten en bogpropeller så det underlättar, men det är mycket att tänka på speciellt på Göta kanals alla slussningar. Vi var ju inte ensamma. Det var många båtar som skulle in och ut vid alla slussarna. Det stod massor av publik längst kanalen och vi blev hela tiden tilltalade om båten och annat. Att vi skulle slippa storm var väl något som vi alla trodde. Vättern som vi seglade över var inte att leka med. Då vi inte hade tänkt ta Göta Kanal från början hade vi inga sjökort. Därför blev vi överrumplade då det började blåsa upp som på ett hav. Vi seglade vilse i all yra och alla fick känna på hur båten betedde sig i hög sjö. . Då förstod jag varför vi valt den besättning vi valt. Alla var lugna och ingen mådde speciellt illa. Lena och jag fick hissa och ta ner storseglat vid den höga sjön. Lena skrek till mig i den hårda vinden ”Det här är livet Anne, med ett stort leende!” Ja, att uppleva tjusningen med att segla och känna frihetskänslan, se äventyret är det inte många som gör. Att sen bo tillsammans på liten yta kräver också tolerans och positivt tänkande. Sista dagen på vår segling tillsammans var havet ”snällt”, vågorna var som sammet och solen värmde skönt på våra kroppar. Nisse Landgren med sin trombon och Rigmor Gustavssons härliga stämma soft ljudande från högtalarna gav en värdig avslutning på vår underbara resa genom Sverige. Oftast när jag berättar om alla våra seglingar ser de flesta tvivlande ut och säger att de är rädda för haven och skulle aldrig drömma om att segla över hav och absolut inte Atlanten.” Vi är vad vi tänker” är ett bra ordspråk. Din tanke skapar själv din rädsla för olika saker. Men att våga och skaffa kunskap ger dig makt.

Våren 2007 stod vår ”Sun Chaser” på land. Masten var avtagen och man såg vad som måste göras. Det var också orsaken att vi tog upp båten. Den väger 17 ton så det är inte så lätt att skaffa en maskin att lyfta med. Men nu var det gjort och hela påsken slipades det och målades och allt under vattenlinjen sågs över. Sjösättningen gick bra och vi angjorde båten vid den nya bryggan i Herräng. Under hela påsken fick vi bo hos vår goda gästvänliga vän Annika. Utan henne hade underarbetet tagit mycket längre tid. Vi har under fyra år legat vig Herrängs Marina. Ägarna Allan och Mikael har varit fantastiska, vi är mycket nöjda. Vi kan varmt rekommendera denna marina. Orsaken att vi efter vår sommarseglats valde att ligga vid Gävle hamn har varit att vi varje dag har något att uträtta på båten innan vår långfärdssegling maj 2008.

Sommarens segling 2007 har varit blåsig, regnig och tuff. Ändå känns det som det är någon mening med allt (positivt tänkande). Vi har satt vår båt på hårda prov. Vi vet nu att den tål mycket hårt väder. Den går bra i hög sjö. Vi har också satt oss själva på hårda prov. På vägen från Gotska Sandön till Visby kom ett Polskt lågtryck in mot oss. Vi kollar alltid vädret, men båten ”rullade” så vi ville inte ligga kvar. Så vi chansade dumt nog. Vi hade också fulla segel, så att snabbt ta sig upp på däck när vågorna slog in över båten var inte lätt. Speciellt när man var fastspänd med säkerhetssele. Men allt går. På något sätt fick vi ner seglen så pass att vi kunde segla kursen mot Visby. Dessa åtta timmar som det tog och mitt i natten med vågorna och regnet piskande så man inte såg något överhuvudtaget blev nog det tuffaste vi varit med om under våra seglingar. Vi var i Visby fyra på morgonen. Trötta, hungriga men överlyckliga att vi var i hamn somnade vi. På morgonen sken solen mot oss men allt var inte glömt. Jag ringde min syster Leeni som haft ungefär samma upplevelse sommaren innan. Jag bara hörde hennes röst så började jag gråta. Jag berättade och grät. När samtalet var över torkade jag bort tårarna. Jag fick beröm av min syster att jag var så proffsig under själva seglingen, det är viktigt att handla rätt. Känslorna får vänta till sen. Leeni sa också att det är som att föda barn. Det är tufft och jobbigt när det sker, men efteråt är man stolt. När tiden sen får gå har man glömt och vill igen. Tack för de orden syster. Seglingen från Visby till Nynäshamn var nästan lika tuff. Vågorna gick höga men det regnade inte lika mycket och det var ljust. Skillnaden var också att nu hade vi ”tänjt” på gränserna . Vi vet nu bättre vad vi och båten tål.

Tiden vid Gävle Hamn har gett oss möjlighet att förbereda vår båt till vår långfärds resa som nu är fastställd till lördagen den 31 maj 2008 kl.12.00. Hemkomsten kommer att bli augusti 2009.

This site is © Copyright DanAnne.se 2008, All Rights Reserved
Steve's free web templates