Loggbok

2008-07-22

Kvällen innan hade vi fått låna två cyklar i marinan(det ingick också hela tiden i tyska marinor). Vi skulle cykla till Kielkanalen och titta på hur det såg ut. Dan vill alltid ha koll och det är faktiskt jättebra för en sådan som jag som nästan alltid vill göra saker ”på en höft”. Vi kompletterar varandra! Vi cyklade ner och såg var vi skulle ”hålla till” nästa dag. Enorma båtar som ”klämdes ut” ur slussen. Hur fick de plats? Intill utkiksplatsen fick man gå genom gamla gränsbevakningar och passkontroller som hade ”rasat ihop” och såg bara ynkliga ut. Ändå gav de mig en glimt av det som en gång var i forna östtyskland.

Vi cyklade genom Kiels strandpromenader och jag ville stanna för en glass för det hade jag varit sugen på i flera veckor.. Då såg vi ett enormt svart moln komma emot oss, vi skyndade oss att lämna tillbaka cyklarna och hann precis in i båten då ovädret släpptes loss. Det var starten på det ”vanliga sommarvädret”. Dagarna i det soliga Kiel var över.

Vi vaknade på måndagen med regnet piskande mot däcket.

Idag skulle vi gå ”Kielkanalen” äntligen! Vi skulle bara tanka diesel och köpa sjökort över en del som fattades. Inga problem, vi hade pratat med några på ett stort skepp dagen innan om var diesel fanns och macken låg bara 200 m inåt Kiel. Sjökorten kunde vi köpa vid Kielkanalen intill slussarna så allt kändes enkelt och lätt trots regnet och blåsten. Nu skulle vi ju inte segla så blåsten var inget problem. Vi kastade loss vid niotiden och klädda var vi med sjöställ mössa handskar och stövlar. Intagit långfrukost fast denna morgon hoppade vi joggingen.

När vi åkt i två timmar och ingen ”mack” syntes till började vi känna att tiden bara ”rann iväg”. Ingen mack i hela Kiel! Vi stannade vid en båt som vi såg att det stod ”Kustbevakningen” trodde vi (på tyska). Frågade var närmaste dieselmack låg? De stirrade på mig och jag upprepade på min dåliga tyska. Den låg låååååångt bort vid Kielbukten, låååångt bortom Kielkanalen. Vi tackade men jag hade lust att vara synisk och ifrågasätta om det var en stor modern stad som bara hade EN mack. Jag vågade inte, varför?

När det hade gått tre timmar sen vi kastade loss hittade vi till slut macken. En liten mack med en man. Han var vänlig och pratade bra engelska. När vi tankade hade vi ett bra samtal så jag frågade till slut varför det bara fanns En mack i hela Kiel? Hans svar var att det var svårt och mycket dyrt i Tyskland att få tillstånd och att de hade mest segelbåtar. Vi hade väl mest motorbåtar i Sverige, därför hade väl vi fler mackar. Vad skulle jag svara? Jag tänkte säga att segelbåtar behöver väl också diesel? Men jag sa inget….Tänkte bara på alla tusentals båtar jag sett runt om i Kiel bara på dessa dagar.. Ibland fattar man inget!!!

Vi åkte iväg till Kielkanalens sluss där de har en ”vänthamn” för alla båtar som ska gå kanalen. Vi tog en långsides plats så vi kunde gå till stället de hade sjökorten. Vi hittade stället direkt och kände att nu var det inte långt kvar innan vi skulle gå kanalen. Nej, sa mannen som förestod den lilla butiken, just de har jag inte. Men om ni tar lilla färjan över till andra sidan finns det en man som har en butik som säkert har de korten! Han beskrev vägen och vi såg att ett franskt par som låg framför oss med sin båt, kom med en bunt sjökort från färjan.

Lätt fixat! Vänta på färjan, över sundet, promenad, promenad promenad…….. (Vi har väl aldrig gått och cyklat så mycket sen vi började segla, man har ju iiingen biiil!) När det hade gått två timmar och vi hade frågat fem,sex stycken gav vi upp! Till färjan, över, sen båten. Nu var klockan 5, FEM! Var det någon ide att gå kanalen idag?

JAAAAAA, jag kände mig hysterisk! Jag vill gå kanalen i dag!!!

När vi till slut kom in genom slussportarna kändes det befriande, vi var på väg. Kanalen var bara 100km, men man kunde bara färdas under dagsljus, så vi måste övernatta längst kanalen någonstans.

Jag skulle klättra upp längst väggen på en järnstege och sen ta mig upp till ett torn och betala. Jag kände mig lite vilsen så jag ropade på en tysk vart vägen dit var? Följ med mig sa han och vinkade. Vi gick förbi några rökande arbetare som satt längst ner i tornet som skrek att vi var på fel väg…De pekade runt huset. Tysken var mycket trevlig och när jag berättade att jag var född och uppvuxen i Uppsala blev han lyrisk! Det var en kulturstad det, oj, oj, vilken stad!

( Tack Uppsala)För när vi kom upp i tornet som stank rök möttes vi av två ”stelbenta” män. ”carsh” ”carsh” no VISA. Jag bleknade när jag insåg att vi hade börjat slussa. Vad göra? Inga pengar. Ich habe Swedich geld! No, no!! ”carsh” ”carsh” sade männen i korus!

Då sade den tyska mannen som hört det hela att han skulle betala min avgift. (Han tog gärna svensk valuta, det var rejäl valuta det!)

Jag fick min biljett, men kände samma känsla igen, detta var fortfarande ”gamla östtider”! Det tar lång tid att ”sudda bort” vissa saker.

Innan den snälle tysken försvann ner för sin stege gav han mig tips på en bra plats att övernatta på längst kanalen. Vi följde mannens båt och hamnade till sist på en vacker plats som vi  först trodde var mitt inne i ”naturen” men det var i utkanten av en stor stad som jag inte visste att den fanns Rendsburg/Dybelsdorf(ca 50 000inv!)

Det var redan sen kväll och vi hade säkert fler marinor att välja på, den tyske mannen tog en marina längre in i staden. Men vi såg den lilla marinan och ville gärna dit. Jag fattar inte vad Dan fick sitt mod från men med bestämdhet riktade han sig mot en plats mellan två båtar som såg väldigt liten ut! Jag protesterade inte utan lydde min kapten. Vi angjorde bryggan med en sådan finess att alla på marinan stod och glodde. Jag tittade på min man och såg att han själv var förvånad men barnsligt stolt! En tysk kvinna som förestod marinan kom precis ner och skrek och måttade med händerna. Men blev lugn när hon såg att allt var ok! När hon skulle ta betalt blev det igen, no, no, VISA!!!!

Svettiga efter angöringen satte vi oss på två gamla cyklar med underställ och mössor, vi såg ut som två ”koppartjuvar” på väg till ”Geldapparaten”. Med ångan uppe fick vi våra pengar. Ner till marinan och möttes av den tyska kvinnan som skulle gå ut med sin hund. När hon såg oss tyckte hon lite synd om oss, blev mild på rösten och prutade på avgiften. Kvällen avslutades med ett långt samtal med en holländare och sedan en riktig varm måltid (spagetti o tomatsås med oliver och bröd) med lite vin och öl! Det var vi värda.

 Dybelsdorf tisdagen den 9 juli.

Regnet fortsatte även denna dag. Vi hade redan blivit vana, så regnkläder på och mot cyklarna som stod i ett garage på marinan. Vi visste sedan gårdagen att det fanns ett stort varuhus där vi tagit ut pengar. Så nu kunde vi bunkra sådant som vi inte hittat i Kiel. Vegetariskt hade vi inte hittat i Kiel inte sjökort och så var det olje och dieselfilter plus en del annat. Regnet verkligen öste ner. När vi cyklat till varuhuset såg fönsterrutorna ut som på fiskaffärerna när jag var ung. Väl inne gick vi och åt i den lilla restaurangen innan vi skulle handla.

De hade vegetarisk korv, köttbullar och allt annat vi ville ha. Till båten med all mat sen till ”storstaden” Rendsburg. Efter att ha hittat turistinformationen kunde vi lätt cykla till olje/diesel butiken och bredvid låg sjöbutiken med de sjökort vi behövde. Butiksägaren var mycket vänlig men luktade ”herrparfym” något så fruktansvärt att man bara mådde illa, men det var bara att vara glad då vi fick det vi ville ha. Eftersom butikerna låg efter Kielkanalen kom vi överrens att komma in senare på eftermiddagen när vi var på väg så slapp vi ta allt på cyklarna.

Jag började göra ordning fendrarna och tampar. Vädret hade blivit ännu sämre, det var som storm på den lilla kanalen och vi skulle lägga till! När jag stod med tampen en lite stund före för att vara beredd hörde vi den svenska hymnen” Du gamla du fria” då såg jag att en dam kom mot mig vid kajen, hon trodde att jag var på väg att angöra deras brygga och det var en restaurang som var till för alla Kielkanal farare. Hon upptäckte att vi var på väg framåt och rusade blöt av regnet in tillbaka till sin restaurang.

Regnet verkligen vräkte ner när vi angjorde kajen vid butikerna. Vi slet med tamparna för att få båten på plats. Ja, tur att man är stark hur skulle det annars gå? Jag var helt slut och mycket blöt. Dan gick själv och ordnade allt som skulle inköpas. Jag satte mig och njöt av en kopp kaffe och läste klart ”eremitkräftorna” uppföljaren av ”berlinerpopplarna”. Jag var så inne i boken när Dan kom att jag nästan inte märkte att han kom, men det var en stank av ”herrparfym” som ”väckte” mig.

Färden gick vidare med störtregn och blåst längst kanalen. Hela tiden gick stora ”monster” till båtar förbi oss eller mot oss. Vi hade koll på AIS så det var skönt att ha som stöd. Vi turades om att styra och man kände att man var på helspänn hela tiden på grund av alla fartyg som kom och gick, det var så många att man till sist blev van. Men när klockan var nio kände vi att vi måste övernatta någonstans. Det blev ett ”pålställe”. Pålar var nedslagna och man fick se till att ha tampar beredda åt alla håll, för ”monstern” fortsatte att gå hela natten och drog upp strömmar som drog och slet i båten.

Onsdagen den 10 juli.

Vi vaknade vid ”pålarna” vid att någon slog mot skrovet! Det var familjen Sohlström som upptäckte oss när de var på väg till sista slussen.  Yrvakna fick vi en trevlig pratstund med Gustav och Annica. Barnen sov. De var på väg till Brynsbuttel, sista slussen och sen till Coxhafen. Efter pratstunden försvann de med orden, få se när vi ses igen?

Vi åt vår långfrukost men ”hoppade” joggen (he, he). Tog oss till Brynsbuttel och lade till vid den lilla hamnen där alla låg för ”utslussning” till Nordsjön.(Några låg nog där och pustade ut när de kommit från Nordsjön också!).

Vi hade precis lagt till då vi hörde en röst som sa ”OSK flaggan! Fram tittade Hans från klubben som hälsade glatt! Vi fick ett långt samtal om tidvatten och strömmar. Vi hamnade till slut i Hans mysiga båt, som tyvärr hade ett motorfel.(De hade legat där i 3 dagar redan)

Hans ansåg att han bara var en teoretiker på tidvattens område men allt han sa lät mycket trovärdigt. Vi räknade ut efter långa diskussioner från Hans tabeller att vi skulle ta oss från slussen vid 13.00 tiden då var det ”slakt” vatten och sen medströms mot Coxhafen. Vi som varit så oroliga fick hjälp på vägen så nu pustade vi ut.

På utsidan kom en holländare och ”hängde” på oss. Efter en stund fick vi väldigt fin kontakt så han kom över till oss och vi fick ett fint samtal om segling. Han hade seglat i hela sitt 67 åriga liv så han visste allt om vattnen här omkring. Då ställdes frågan alla nybörjare ställer hela tiden: När tycker Du bästa tiden är att ta slussen och sen till Coxhafen? Det som följde tog ungefär all tid till sena kvällen den dagen. Vid sista diskussionerna kom Hans förbi och blev sittande med oss när vi fick den slutliga tiden: 9.30! Hans kommentar var” Jag sa ju att jag var en teoretiker”! Hans satt länge med holländaren som hjälpte även honom med alla frågor som gällde olika kanaler i Holland. Vi fick svar på allt, nu kunde vi sova lugnt! God natt!

 Sista slussen i Kielkanalen torsdag den 11 juli.

9.23 kastade holländaren loss från vår båt. Vi var omklädda och stod beredda. Jag hade minuten innan tänkt hämta en vattenflaska, men Dan ropade” Anne, kasta loss holländaren sticker!

Vi cirkulerade framför slussarna och höll oss på avstånd från de stora fartygen. Vi såg en enorm Yatch, som ett liggande höghus ligga bredvid oss. Personalen på båten såg ut att ha tråkigt. Då berättade Dan att ”Hafenmeister” sagt att Yatchen tillhörde Shahen av Kartar och kostade 500 000 000 euro( 5 miljarder!) Men så spännande som vi hade det skulle han aldrig kunna köpa sig till, så det så!

9.30 gled vi in i slussen. Alla var märkbart koncentrerade.  Vår ”holländare” som hjälpt oss var som en ”tävlingshäst” först in först ut. När vi hade ”höjts” upp i ca 3 m i slussen öppnades portarna och vi såg ”monstret” Nordsjön! UT i verkligheten! ”Holländaren” var först ut och innan vi hann fatta hade han hissat segel och seglade redan långt borta! Det kändes som ett ”race” mot Coxhafen, och vi lade oss nästan sist. Ingen ide att tävlas ! Vi ville ta den tid vi måste ha. 15 distans (1distans 1852m) Så det var en lagom sträcka att ”provsegla”!

Vilken segling! Solen sken äntligen igen och allt kändes härligt! Vi hade kommit ut i ”rätt” tid och gled nu med en sådan fart att det kändes i magen. Vi seglade fram i uppåt 9 knop med tidvattenströmmarna! Vi såg på vattnet hur det brusade runt bojar och annat. Vår båt har vi högst fått upp i högst 8 knop och det var bara en kort stund, men nu seglade vi ända fram till Coxhagen i högsta fart. Dan var koncentrerad när vi skulle ”pricka oss in i hamnen”. Vi hade ju hört att man måste hålla båten mer mitt i öppningen så den inte gled av bara farten in i muren bredvid!

In i Coxhafens marina stod vår underbare ”holländare” och viftade oss till en ledig plats. Jag hade redan tidigare tagit ner storseglet, fendrat och gjort i ordning tamparna till förtöjning. Svettig och upphetsad som vanligt vid varje angöring var jag nu ännu mer svettig än vanligt!  (Alla hamnar är som överraskningar, Är det boj?  Är det ”stolpe”? Är det ankare? Finns det långsides? Ska vi ta aktern framåt?) Nu var det ”bommar”!! Underbart! Bara att hoppa i land och ta tampar med sig och surra fast båten! Klart! Holländaren sken som en sol, hjälpte oss och frågade lugnt ”Vad lång tid ni tog på er, tog ni en annan väg?

Familjen Sohlström hade legat natten före i Cuxhafen och tänkte segla iväg nästa morgon. Vi skulle träffas i deras båt och ”kolla sjökort och jämföra prognoser” som är sjöfolkets stora gemensamma intresse. Holländaren med fru skulle också segla nästa morgon. Vi pratade länge med paret som nu också fick namn, Keis och Marianne. Keis gav oss sjökort över en stor del av Holland som han inte behövde. Det visade sig att Keis var lärare i geografi, och då förstod vi hans otroliga intresse att lära ut till oss vetgiriga ”elever”!

Annica sprang med tvätt till servicehuset, glömde tvättmedel sprang tillbaka. Jag skulle ta maskinen efter men en tyska kom emellan så jag fick också gå tillbaka. När jag väl fick maskinen hade jag också glömt tvättmedlet. Dan tog cykeln och kompletterade sjökort samtidigt satt vi i Sohlströms fina båt (Arcona 40 fotare som heter) ”The Ark” med öl och ”snacks” och försökte planera morgondagens färder.  Familjens tre döttrar fick en ”packe” med gamla veckotidningar som jag fått i min tur. De satte sig genast att kolla på några ”kändisar” . Trevligt hade vi men Dan och jag beslutade att stanna kvar följande dag för vi hade sett på vädret att det inte skulle bli kul att segla för oss ”nybörjare”. Sohlströms skulle iväg och det även Keis och Marianne.

Coxhagen fredagen den 12 juli.

Vi vaknade av att det blåste hårt i riggen! Vi tog sovmorgon och sen en härlig jogging fast det blåste hårt, längst ”muren” runt stranden och marinan. När vi skulle äta frukost såg vi att både Sohlströms och Keis och Mariannes båtar låg kvar. Då var vårt beslut det rätta när t.o.m. de som var så ”luttrade” stannade kvar.

Dagen ägnades åt att handla och städa, prata med många som kom in med sina båtar i hamnen och hade ”färsk” information om hur det var ”därute”. På kvällen var vi medbjudna med familjen Sohlström att äta i ”stan”.

 Vi hamnade på en fiskrestaurang som heter ”Skipper” som låg vi den stora hamnen. När vi kom in kände jag att detta var något annorlunda än Sverige. Tror att hälsovårdsnämnden skulle ”haka upp sig” på alla de hundratals pryttlar som samlade damm som fanns överallt. Prydnadssaker av alla de slag, tavlor, flaskor, dukar, pokaler, fiskedon av alla de slag ja allt man kan hitta på en ”loppis”. Vi fick ett runt bord med salsstolar att sitta på. Dan sa att ”Det känns som att sitta i morsans ”sal” och äta söndagsmiddag”!

När vi beställt allt vad vi ville ha, inget verkade vara omöjligt för den ”kvickrolige servitören” tänkte nog alla ”det här kan bli precis hur som helst”. Vi hade också mött ”kocken” som ”hejade” på oss när han satt helt lugnt ute framför huset och tog en öl.

Tio minuter senare satt vi alla och mumsade på en èntresallad med en dressing som var sååååå god med rostade solrosfrön och drack det goda tyska ölet (vatten till ungdomarna). En liten stund fick vi den mat som vi beställt och det var häpnadsväckande! Allas tallrikar såg så smakliga ut att man undrade hur kocken hunnit. Och gott var det alla mmmmade och sa att ”Va gott”!!! Sen efterätt, någon typisk ”tysk gele´” i rött och gult. Ungdomarna och männen smakade men tyckte den var för söt. Annica och jag tyckte den gula gele´n var god ej den röda. Så när den ”kvickroliga” servitören frågade om efterrätten smakade bra svarade jag ”I liked the yellow thing”. Servitören försvann genom en dörr och tittade ut efter en liten stund och sa mot oss” Now I am the yellow thing” med en gul tröja på sig! Och vi gapskrattade naturligtvis allihop! Sedan gav han ungdomarna ”färgböcker” att måla i och det blev populärt. När vi hade betalt och tackat för en jättetrevlig kväll såg jag i ögonvrån att kocken kom ut och de båda tog ett litet glas och ”botten upp”. De hade charmat ”svenskarna” var nog deras skål.

Från Coxhafen lördagen den 13 juli.

Äntligen på väg! Vi hade filmat familjen Sohlström när de åkte iväg vid halv 10 tiden, sen Marianne och Keis (efter att ha bytt i-mailadresser) Själva tog vi det lugnt och kom iväg prick 10 vid ”slakvattnet” det hade ju Kais sagt!( Själv stack han kl 9.45 för han ville väl säkert vara först.)

Vi skulle ta oss till holländska gränsen till en ö som heter Borkum. Vi hade fått alla råd som går att få av Keis och vi var oerhört tacksamma. Heder åt denne underbare man!  (Jag sa det åt hans fru också, hon sa ”han vill alltid hjälpa andra, han bara är sån´” och log).

Seglingen till Borkum (ca 110 distans ) var de första timmarna riktigt bra. De timmar som sedan följde var inte speciellt roliga. Vinden ökade hela tiden och var snart uppe i 13-14 sek/m. Det behöver inte vara jobbigt om vinden kommer från rätt håll och vågorna inte är så höga. Men nu var vågorna snart uppe i två meter och mer och det var motvind hela tiden! Båten gick jättefint i de stora vågorna men var ovanliga för oss och stänkte över hela båten. När jag skulle gå ner och hämta upp något att äta kände jag att jag för första gången mådde riktigt illa och ville spy (senast var från Gotland 2003 med ”Birdien) och vi hade stora ”gammelvågor”. Nu spydde jag nästan hela tiden ända till klockan sju när vi äntligen var framme.(Nu hade jag inte tagit något sjösjukemedel för jag brukar ju inte bli sjösjuk!) När natten kom måste vi vara helkoncentrerade. Då började Dan också spy (fast han hade tagit sjösjukeplåster) och det var också från Gotland 2003 sist. Nu spydde båda två och vågorna blev ännu större när vi skulle in i angöringsleden i mörkret och det var svårt att se alla lysande bojar . Vi mötte fiskebåtar och andra båtar i mörkret som vi måste hålla undan. Ja, detta vill man aldrig mer vara med om. Som tur var blev båda ”bra” av att spy. Så sista timmarna åt och drack vi inget för att inte spy. När vi äntligen angjorde en stor kaj som var den enda som var ledig hade vi naturligtvis tagit en fiskebåts plats. Men vi var så slut att vi inte brydde oss. Vi slängde oss i kojen och somnade ”på stört”.

På morgonen när vi vaknade hörde vi fiskebåtarna stå och arbeta bredvid oss, med hög tysk popmusik i högtalare. Hafenmeister kom och sa att det gick bra att ligga här, kom och betala sen! Han såg väl på oss att vi var trötta och ville sova vidare.

Dan låg och filosoferade över våra seglingar när vi vaknade. Han tyckte att ”King Kong” hade tagit honom i benet och skakat honom dag och natt, sen slängt honom i kojen och börjat om nästa segling! Ja, våra ledbrutna kroppar efter en sådan resa var en bra ”bild” hur det kan kännas. Men konstigt nog är man beredd igen när man sovit och vilat. Man hoppas alltid att nästa segling ska bli en skönare segling.

 Den här seglingen hade också gjort alla sängkläder fuktiga. Så mycket vatten som vräkts över båten. Vi var nu tvungna att ta ut alla sänkläder och dynor, lägga allt ute på däck! Som tur var sken solen och vindarna var bra nu när allt skulle torkas!

Vi mötte familjen Sohlström som hade lagt sig bakom oss på morgonen. De hade också haft det tufft med bord som ”rasat” och annat som legat huller om buller efter seglingen. De hade inte blivit sjösjuka, men var lite medtagna av seglingen precis som vi. De planerade att segla iväg på kvällen till Den Helder (ca24 timmarssegling lika lång som hit från Coxhafen) och där ta kanalerna genom Holland. Det lät härligt tyckte vi men vi ville helst till Frankrike.

14-17 s juli i Borkum

Dagarna i Borkum var bara en väntan på att vindarna skulle ”lägga sig”. Vi blev verkligen påminda om vindarna när tre stycken vindkraftverk lät hela tiden som stod i hamnen! Vi planerade att segla hela vägen till Frankrike (ca tre dygn) om vindarna blev ”normala”. Om det är en behaglig segling kan man turas om att sova. Men det verkade som att den starka vinden fotsätter hela veckan ut! Tilläggas kan att Nordsjön är känd för sina hårda vatten!

Vi joggade, städade åkte in till Borkums center handlade åt och fixade med internet.(Borkums marina hade inget nätverk). Besökte den andra marinan där de hade det verkligen blåsigt. (Då hade vi valt rätt marina.) Var till ”puben” och träffade båtfolk som också tyckte att denna sommar var lika blåsig som förra 2007. Att 2006 hade varit perfekt segelsommar höll vi alla med om.

Onsdagen, den dag vi hade planerat att segla iväg hade fått en ”Gale varning”!  Alltså mycket höga vindar upptill styv kuling! Ännu en dags väntan.

 Torsdagen den 17 juli seglar vi iväg!

Alla prognoser visade att det skulle bli hyfsat segelväder på torsdagen och fredagen. Vi hade kollat allt, hafenmaisters tyska prognoser, svenska, tjeckiska, danska….. Nu skulle vi passa på att segla långt….

Vid niotiden gled vi iväg med strömmarna. Vi mötte fiskebåtarna som var på väg in . Vi såg också att det var många båtar från den andra marinan som skulle ge sig iväg. Härligt! Då är det nog en härlig segling som väntar!

Vi hade också tagit ut delmål på vägen” ifall” det skulle bli för tufft!

Der Helder var ett alternativ. Det var ca 110 distans dit, men vi hoppades att vi kunde fortsätta längre.

Seglingen började riktigt bra. Det var motvind som vanligt, men vi hade kommit överrens om att ”gilla läget” och kryssa även om det tog mycket längre tid. Vi hade förberett oss mycket noga . Ingen skulle behöva gå ner i kabyssen. All mat och dryck hade vi packat i en väska som var ”surrad” i sittbrunnen. Vi hade en hink som vi skulle ”pinka” i! Alla gånger vi blivit sjösjuka var då vi var på toaletten, nu skulle den situationen bort!

När vi seglat ca 6 timmar tyckte vi att det gick riktigt bra. Vi åt och drack och pratade om våra barndomar, allt som hänt, både sorg och glädje.

Efter ca 10 timmar började vågorna att byggas upp och bli mycket större. Vi kryssade och tyckte att det var ganska bekväm segling. Båten klöv de höga långa vågorna fint.

Efter 12 timmar började vågorna slå över båten. Jag fick en våg över hela mig också en kalsup med saltvatten. Vi kryssade och försökte göra seglingen så bekväm vi kunde. Då började vågorna bli både långa och korta och båten skakade av alla oregelbundna hopp!

Skulle det inte bli lugnare på natten? Som de sagt på väderleken …….

Nej det blev värre! Dan började känna av sjösjukan men jag kände inget ännu (hade också sjösjukeplåster).

Mörkret kom och vågorna blev ännu större. Nu blev Dan sämre och jag kände att det här inte är kul.(fast jag sjöng en sång från min barndoms scout tid) En sång som bara kom från mitt inre. Den sången bara kom under en tuff segling.

Första versen lyder ” Kämpar vi äro, fanan vi bära, högt må det svaja Gud till din ära. Ordet oss lyser Guds himmelska ljus. Lyser oss väg genom stormarnas brus”!

Jag kände att vi är kämpar och att fyrarna som vi jämt navigerar med i mörkret lyser oss vägen! Mycket kommer ur hjärnan när man sätts på prov!

Vi beslutade att ta Der Helder i Holland.  Inseglingen var jobbig då det är så grunt överallt med jättevågor. Det hade ljusnat så fyren som lett in oss i leden behövdes inte längre. Nu kunde vi gå efter bojarna. Jag står i regnet och försöker leda in Dan som styr. Strömmarna är så starka så båten glider som på smör. Båten gick 7-8 knop men det började bli ”slakt”. Drar in ”focken”, tar ner storseglet, fram med fendrar och tampar. Fullt med båtar som vanligt. Ser en ledig plats! Vi tar den!

En militärgrupp ska lägga ut med sin båt alldeles bredvid så vi frågar om vi kan ligga där. Det är ok, bara ni är borta på lördag. Vi gör ordning båten det som är alldeles nödvändigt sen slänger vi oss i den på nytt fuktiga kojen. Men vi bryr oss inte vi bara tycker det är skönt att ligga och släppa ansvaret med båten. Innan vi somnar beslutar vi att ta kanalerna genom Holland. ”King kong” får vänta några dagar, nu ska vi koppla av!

This site is © Copyright DanAnne.se 2008, All Rights Reserved
Steve's free web templates