Överfarten Biscayabukten.

Avsegling från Frankrike, Perros-Guirec onsdag den 20 augusti 2008 klockan 9.00

Ankomst till Spanien, Ribadeo måndag den 25 augusti klockan 18.30

Vi var ”laddade” både vad det gällde mat, diesel och annat men mest var vi fokuserade på vad som stod framför oss.

Det är svårt att säga hur det går till men det man hört så mycket om och varit så ”pirrig” inför finns bara framför en och man är på väg…

Allt planerande och diskuterande om Biscaya var nu till ända, nu var det bara att ”ta tag i det som komma skulle”.

”Långben ” kom mycket riktigt efter en kort stunds seglande med hög fart. Båten var mycket vacker och vi beundrade den en liten stund och hade kontakt via VHF. De önskade oss lycka till och vi dem, sen försvann de i fjärran….

Jag önskade med hela mitt hjärta att Biscaya var så ”snäll” som Karin och Bosse med ”Långben” sagt.

Halva dagen hade gått utan att vi nästan tänkt på var vi var på väg. Solen sken och det var en underbar segling, en segling som passade oss precis. Det ska vara precis så här, sidovind och små vågor och inte för blåsigt högst 10-11 m/sek. Båten ”flög” fram i vattnet i 7-9 knop i över 12 timmar. Jag t.o.m. var nere i kabyssen och stekte pannkakor!!! Det var den bästa seglingen under hela vår resa tills nu !!!!!

Natten kom och den röda solen gick ner i det glittrande vattnet. Vi såg ”Hunza” i fjärran och det kändes tryggt fast vi var långt ifrån varandra. Vi hade VHF kontakt och vi kollade via Navtex om det var förändring av vädret på gång till det sämre. Det kunde väl inte vara så fint väder hela tiden… Jo, allt såg bra ut. Kanske att det skulle blåsa upp närmare Spanien. Men det var långt dit..

Natten var stjärnklar och en röd måne visade sig. Vi tittade på stjärnorna och diskuterade ”livet”. Vi turades om att sova, men höll oss i sittbrunnen där vi gjort en ”bädd” med kuddar och täcke. Vi tog 2-3 timmarspass och det fungerade perfekt! Det var tryggt att ha den andre på sidan om ifall det hände något med båten. Då slutade vinden helt att blåsa och det blev stiltje. På med motor. Det är inte kul men bättre än att det blåser upp för mycket.

Men morgonen kom också vinden och vi kunde segla på nytt, härligt! Vi läste fikade, åt mat, pratade, gjorde pilates och timmarna gick OCH ALLT VAR LUGNT…..

Dan sa att nu har vi bara 240 distans kvar, då blev jag plötsligt medveten om var jag var, alltså mitt i ett stort hav, ensam liten och helt utlämnad. Det var som om hjärnan tog ett ”skutt” och jag blev med ens ”stirrig och ångestfylld”. Tänk om det kommer en storm eller…Dan log och sa att, allt var under kontroll!

Jag vet att ta till yoga när jag känner sådana känslor. Bra att det inte var ”stökigt” hav utan jag gjorde mina ”övningar” länge och väl(hade ju tid) och så var min andning normal igen och jag var lugn och tänkte lugna tankar. ”Du är de tankar du har” är ett bra uttryck. All rädsla kommer inne från dig själv. Har man mycket fantasi så kan man fantisera fram hur många negativa händelser som helst eller då också tvärt om bara positiva….

Och precis som om naturen var med oss och ville ge oss positiva tankar dök en grupp delfiner upp bredvid båten. Dan och jag satt på varsin sida och vi såg delfinerna dyka upp och ner under båten. Ena gången var de på Dans sida, nästa på min. De ”pratade” med oss och tittade på oss med sina ”pigga” och kloka ögon! De visade upp sig med konster och krumbukter . När den sista delfinen hoppade och försvann kände jag att tårarna strömmade ner för mina kinder. Tänk att få se dessa vackra vattendjur! Är man inte religiös förut blir man det nu inför naturen. Sen satt vi i timmar och tittade efter dem. Vi såg delfiner ett par gånger till under resan men de var inte så intensiva som den första gruppen.

 Natten efter såg vi ”mareld” i vattnet som skummade längst båtskrovet. Det såg ut som ”lysande små bollar” som sken upp där båten gick fram. Vi spekulerade om att det var tång som gav irriterande sken när de blir ”retade”.

Vi såg också Stormfåglar(tror vi att det var) som flög mitt i havet i vindarna över vågorna. De var två meter mellan vingspetsarna som var vita med svarta på spetsarna. Om det inte var Stormfågel så spelar det ingen roll, det var ”fina fåglar” ”det räcker att titta och beundra utan att veta namnet på allt” som min gamle lärarkollega och ornitolog ”Atte” alltid säger.

När vi seglat halva Biscaya kändes det härligt! Vi firade med godis och tog en bild av oss!!!!! Bara 170 distans kvar! På bilden vi tog har vi massor av kläder, underställ, mössor dubbla jackor och handskar. Men ju närmare vi kom Spanien desto varmare blev det och vi  ” skalade” av kläderna efterhand.

Sista natten på Biscaya när jag låg och sov och Dan hade vakten såg han något underbart. Bredvid båten kom en stor val med spetsig ryggfena, lade sig längst båten, visade upp sig och dök sen ner. Valen var ca 15 meter ungefär som båtens längd. Efter kom en mindre något kortare och upprepade samma procedur. Dan var inte helt positiv då han var rädd att de skulle ”krumbukta sig” då är det starka krafter som skulle kunna välta båten. Men efteråt var han så lycklig att ha sett dem. På min vakt satt jag och stirrade ut över havet men jag såg bara ”mareld”. Men det var häftigt bara det!

Vi hade kontakt med ”Hunza” via VHF. De ville fortsätta ända till la Coruna nu när vi ändå var på väg. Ylva hade kort med tid att komma hem till Gotland. Helst skulle hon varit hemma nu i augusti men hon hade lovat segla med Göran till södra Portugal( där ”Hunza” skulle ligga i vinter) så snabbt som möjligt, så september skulle det ändå bli.

Det var ett dygn till och vi kände att 350 distans och fyra dygn fick räcka för denna resa. Dan och jag kände att det var sorgset att släppa ”Hunza” men vi måste gå vår egen väg och” följa vårt hjärta” och de sitt som man säger. Vi hade haft många fina seglingar och stunder ihop under de sista veckorna och det får man glädja sig åt. Vi visste också att vi skulle ses snabbare än vi trodde. Göran skulle vänta på Ylva i Portugal tills hon avvecklat sin tapetserarfirma på Gotland. Hon hade beslutat att ta chansen att segla jorden runt med ”Hunza” och Göran. Ylva hade grubblat en del hur hon skulle göra men nu var det besluta och klart, så nu ville hon bara hem så hon kunde komma tillbaka till Portugal och fortsätta seglingen i februari. Vi önskar dem all lycka till på sin ”Jorden runt resa”. Bättre vänner kan man aldrig få!

När vi såg de höga bergen torna upp sig mot himlen förstod vi att vi kommit till Spanien. Stället hette Ribadeo och ligger i norra delen av Spanien, Galicien. Jag hade precis läst Agneta Sjödins ”En kvinnas resa” som var en pilgrimsvandring genom dessa berg och alla vackra spanska platser. Här var vi nu. Ännu en plats vi ej planerat, men som vindarna fört oss till. En plats som vi skulle lära känna och lägga till alla våra reseminnen.

Nu var vi i Spanien vi hade lämnat Biscaya och Frankrike bakom oss. Det kändes nästan overkligt att vi tagit detta steg. Det kanske inte är ett stort steg jämfört med Atlanten men en erfarenhet som är för oss mycket viktigt.