CasCais, Portugal, måndag den 8 september.
När vi kom in i viken till CasCais kändes det som man var i karibien med värmen, de långa härliga badstränderna och långfärdsbåtarna som låg ”på svaj” i viken. Äntligen hade den riktiga värmen kommit och vi kunde känna att vi kommit närmare vårt mål. Dan har ofta hemlängtan till den svenska hösten på Ön med alla dess färger och friska luft. Men det går ofta över när vi har så härliga dagar och slipper tjocka kläder, kyla och regn.
CasCais är en populär badort i Portugal. Överallt är det turister från hela världen. Och varför förstår man när man ser hur tillrättalagt det är med alla pittoreska butiker, restauranger och välvårdade badstränder med full service. Här är alla människor vänliga och ser oss säkert som deras” inkomst”. Och varför inte? Det är ju sanningen. Och vänlighet är ju en del av ”semestern”. Och det har man väl lärt sig genom åren att ”vänlighet föder vänlighet”. Varför de förra marinorna med de ”griniga gubbarna” inte fattat det utan är otrevliga av bara vanan. Där vill ju ingen stanna kvar, bara komma därifrån så fort som möjligt. Ingen vill lägga ut några pengar, bara så mycket som man måste för en natt.
Vi låg vid samma brygga med ”Seeqwest” och ”Tekla” senare kom också ”Bakbrus” som de andra båtarna hållit samman med en sträcka. Vi träffades under dagarna. Bosse hjälpte oss med att klättra upp och kolla vår ”rigg”. Det var helt underbart då vi vet att allt ”skakar loss” förr eller senare. Vi ”handlade” tillsammans på ”Jumbo” som Supermarket heter här. Eftersom vi var tre båtar som skulle ”bunkra” fick vi allt hemskickat samma kväll. Det var inte lite. Nu måste vi också köpa vatten då dricksvattnet inte är helt OK här i Portugal. Och vatten går det åt då det är så varmt under dagarna. Nätterna är svala och fuktiga. Så ibland måste vi sätta igång ”värmarn`” för att ta bort all fukt.
En kväll gick vi ut tillsammans. Det var fullt med folk överallt. Storbilds skärmar var uppsatta på flera restauranger. Fotbollmatch mellan Portugal och Danmark! Alla var helt galna överallt! Vi seglare har inte en aning av vad som händer i ”vardagen”. Man kommer från det mesta om inte internet fungerar och det gör den inte i Portugal. I alla andra länder under resan har den fungerat mycket bra på de flesta ställen. Men här har det konsekvent varit dåligt på varje marina i Portugal, även på denna i CasCais som annars har mycket bra service.
På restaurangen köpte jag en rosa hoppande och sjungande kanin med öron som ”klappade” helt galet över huvudet! Ingen ville köpa något av alla de försäljare som hela tiden kommer och vill erbjuda oss att köpa allt möjligt. Det är pinsamt när de hela tiden kommer och alla säger ”nej”! När Helene på” Seeqwest” sa att jag skulle ju få ett barnbarn till Lissabon snart så ”Smälte” jag och sa ja till den ”sjungande kaninen”. På kvällen när vi kom på båten och satte i gång den rosa kaninrockaren” var vi överrens om att mitt barnbarn Amie skulle bli rädd och kanske chockad så vi måste ställa den långt bort från henne så hon fick sakta vänja sig. Men vi skrattade glatt och tryckte på ”knappen” om och om igen och lyssnade på ”kaninrockaren”, så det var nog ett bra köp i alla fall!
Kvällen efter bjöd vår norska båt ”Tekla” på något alldeles speciellt. Vi hade ju ”bunkrat” på ”Jumbo” och sett alla högar med torkad fisk från Norge. Jag visste att Norge exporterade torkad fisk till Italien för när jag var med min klass till Lofoten i Norge såg vi hur den torkade torsken hängde överallt på öarna. Nu visste vi att Portugal också hade den torkade fisken som specialitet. I Norge använder man den torkade fisken till ”Bakalou”. Man lägger den saltade fisken som ”sågats” i bitar i en stor gryta varvat med lök, potatis, tomater och kryddor. Sen får grytan stå fem timmar och puttra i svag värme. När vi serverades grytan med bröd och vin satt alla och bara ”mmade, så gott”! Det var verkligen gott! Smakade som en god fisksoppa! Jo då, i Norge åt man ”Bakalou” väldigt ofta! När jag sa att det var som ”lutfisk” i Sverige blev de nästan förnärmade, ”Bakalou” är något helt eget så det så! Vi satt länge och åt av den goda maten, alla åt flera portioner. När vi satt med mätta magar var grytan bara halvtom. Men den var snart tom då ”Bakbrus” kom ”inseglande” hungriga och fulla av energi att berätta om alla incidenter de råkat ut för. Vi satt mätta och hörde på. Så är det. När man själv är ”ute på havet” och är igång med seglingen är man så fokuserad på båten. Allt som händer runt båten är så viktigt att man är på ”högvarv” hela tiden. Det dröjer några timmar innan man kan ”varva ner” och” komma ner på jorden” igen. När man sen varit ”iland” några dagar krävs det att man börjar ”varva upp” igen när man ska iväg med båten. Annars kan man göra en massa misstag som man ångrar…..
Kvällen efter skulle vi ha ”kräftskiva” tillsammans. Jag fick uppdrag att kolla om det fanns någon plats att vara på i land. Ingen plats på marinan, bara restauranger. En park bredvid hade varit perfekt om de inte hade stängt efter åtta på kvällen med stängsel. Allemansrätt finns inte någon annanstans än Sverige. Så det fick bli en båt. ”Bakbrus” erbjöd sig att där kunde vi vara. Helene hade ordnat hattar och sånger. Vi hade ”knyt” så det fanns fullt av mat och dryck. Kräftor fick ingen tag på, bara stora smaklösa räkor. Men man ”tager vad man haver”. Mat, sång, musik och massor av skratt och berättelser bestod resten av kvällen av. Vi insåg att vi hade mycket gemensamt och att vi är nog lite ”speciella” som ”vågar ta steget” att långsegla. Det är ju vara mycket lättare att vara ”hemma” där allt är tryggt och vant.
Vi seglade i väg morgonen därefter. Vi hade bara ca två- tre timmars segling in till Lissabon där vi skulle möta min dotter Minna, mitt barnbarn Amie och min brorsdotter Frida.
Vid inloppet till Lissabon var det stor segeltävling. Vi hade tagit ner våra segel men det var ändå inte lätt att väja för alla kappseglare. Bron som man sett på alla bilder från Lissabon var enormt lång och hög ( 2km lång och 40m hög) med ”Jesus” som staty vid ena brofästet.
Marinan Alcantare låg vid ”arbetshamnen” mellan massor av arbetsbåtar och konteinrar. Vi hade haft kontakt med ”Hunza” som redan hade legat en vecka i marinan. Göran trivdes med stället så vi beslöt att ta samma marina. Göran mötte upp oss och vi fick en trevlig pratstund om allt som hänt sen vi senast sågs. Ylva hade tagit flyget hem för att senare komma tillbaka och segla med Göran ”Jorden runt”. Görans dagar var rogivande och härligt ”fria”. Promenader och läsning, just nu om ”despoten Mao”, en otroligt tjock bok på engelska. ”Skönt att vara pensionär” sa Göran med ”glimten i ögat”.
Minna, Amie och Frida kom måndagen den 15 september till Lissabons flygplats. Jag hade längtat så länge att träffa dem så det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Amie hade vuxit så mycket på de tre månaderna vi senast sågs. Medveten och ”gick” redan fast hon bara är tio månader. Hon tittade lite blygt på sin mormor. Kände hon igen mig? Jag kände att jag avvaktar med att ta henne i famn ett litet tag..
Det tog inte många timmar för ”tjejerna” att vara på båten innan de kände sig som ”hemma”. Amie fick jag snart hålla i famnen (Om Minna hölls sig utom synhåll) och vi ”busade” och hade skoj. ”Den galna kaninen” var inte så kul till en början men efter lite ”nötande” tryckte Amie på ”knappen” och vi hade väldans skojigt ……
Dan ville vara på båten och ”fixa” så vi ”flickor” fick rå om varandra riktigt mycket. Vi tog ”turistbussen” med sightseeing en hel dag. Fattar inte att Amie orkade då det verkligen var hela dagen. Man kunde” hoppa på och av” när man ville. Lissabon är en vacker stad med ”gamla anor” men också som Frida sa ”vackert och intressant slitet”. Vi hann också gå i alla butiker med kläder och annat(Det visste Dan att vi skulle göra!)Och Vi köpte en hel del…Minna hade planerat att köpa ”höstgarderob” och fick med Fridas och min hjälp allt hon ville ha och var nöjd!
Att leva i Lissabon är inte helt lätt med barn då det är kraftig trafik och ”icke handikappvänligt” med vagn. Vi ”bubbade” och slet med att bära. Bussarna var fulla av folk och det blev ”bråk” när Minna ville stå med Amie. En äldre dam skällde på den yngre hela bussresan, att de inte gav plats, fast Minna försökte förklara att hon nekat dem att vilja sitta. Ja, bussresorna var inte helt problemfria det hände en hel del.
När ”flickorna” sett allt som fanns att se i den stora huvudstaden beslöt vi oss för att på onsdagen segla tillbaka till CaiCas, den underbara ”badorten”.
Seglingen till CasCais blev inte en lugn och trevlig resa. Vi kom iväg vid tiotiden och ”flöt med ” tidvattnet i en väldig fart. Det var lugnt och stilla till en början, men efter en timma började de olika tidvattnen att ”mötas” så det blev otroliga vågor,som vi inte räknat med. Båten slog och gungade och saker skakades ner på durken. Minna blev dålig och Amie undrade vad som var på gång ….Frida, hon satt stadigt som en riktig ”sjöbuse” och hjälpte Dan att kolla alla fiskenät som det ju ”myllrar”av i viken. Jag tog Amie i famnen och satt i sittbrunnen och sjöng, inom tio minuter sov hon av” sång och gung”. Minna låg nere i kabyssen och försökte bli av med illamåendet. När vi var framme och angjort vår ”nya” plats var alla pigga, glada och nyfikna på det fina lugna stället med alla badstränder.
Härliga dagar blev det i Cascais med sol och bad. Besök av slott, parker och turistställen vid kusten. Vi var i parken bredvid marinan som var perfekt för Amie att” springa” runt och leka i. Vi fick beröm att maten ”ombord” var god och varierande! Tack för det! Men faktiskt fungerar ”köket” otroligt bra med dieselspis, stor diskbänk med djupa diskbaljor, stor frys och två stora kylskåp (för att vara båt)och bra förvaring! Och maten kommer de med till båten från ”Jumbo”, så allt känns praktiskt och bra(för att vara en båt!!!!!)
Minna och Frida var ute ett par kvällar (bara några timmar) så att jag skulle få vara barnvakt. Det skulle ju dröja ett år innan jag fick möjlighet igen!
Sista kvällen var vi på en indisk restaurang. Det hade vi kommit överrens om för vi var alla förtjusta i indisk mat. Portugisisk mat är inte en höjdare (förutom svärdfisken i Porto). Vi klädde upp oss inför kvällen. Minna hade köpt en vacker klänning i de portugisiska färgerna och Amie hade en rosa. Kvällen blev lyckad och Amie ”charmade” alla som vanligt! Hemåt i ett vackert upplyst CasCais och det var nu den sista kvällen med ”flickorna”.
Sista dagen var på måndagen den 22 september. Vi solade och lekte på båten och packade. Vi hade sovit ganska dåligt då ”mistluren” låtit ännu en natt. Det var dimma och vår pir hade mistluren bredvid sig. Men Minna, Amie och Frida hade sovit gott!! Nu visste de ju vad det var. Förra natten trodde Frida att det var ”krigssignal” eller något liknande.
Vi tog en taxi till Flygplatsen som ligger tre mil utanför CasCais. Att ”bubba” allt på buss med byte skulle inte vara kul! Vi fikade och till slut var det dags att säga farväl! Jag tänkte att nu ska jag försöka göra pinan kort och vara glad och ”ickegråtig” när jag vinkade där de gick längst ”gaten”. Men när Minna vände sig om med Amie och vinkade den sista ”glimten” var det svårt att hålla tårarna tillbaka….
”Hemma igen” på båten hade vi mycket att ta igen. Laga allt som gått sönder, städa, tvätta kläder, tvätta båt….. Så går det till att ”komma över den stora saknaden”. Praktiska jobb är bra för människan.
