Lissabon,Cas Cais, Portugal. Onsdag den 24 september 2008.

Nu hade vi varit i Portugal en längre tid, snart en månad. Vi hade bestämt vid vår långfärdsplanering att i Portugal skulle vi vara länge och njuta och det gjorde vi nu!

Ikväll skulle Marcus och Sari komma till oss. Vi skulle hämta dem på Portugals flygplats som vi redan hade varit på ett par gånger för att hämta och lämna Minna, Amie och Frida. Så vi visste nu precis vilka bussar och pendeltåg vi skulle ta.

När Marcus och Sari kom hade de fått sällskap med Göran som skulle till samma hamn som vi i CasCais. Så vi hjälptes åt att bära bagage till de olika stationerna.

Sent på kvällen ca 22.00 tiden var vi framme i CasCais, det nya sällskapet verkligen njöt av att se en vacker plats i Portugal ”By Night”. Det visade sig att Göran skulle ”mönstra på” ”Flying Pinguine” som låg i bryggan bredvid vår. Vi kom överrens om att ta kontakt med varandra dagen efter och kolla om vi kunde ha sällskap längst Portugals kust då vi visste att de skulle till Madeira som vi.

Kvällen blev sen då ”middagen” började vid 23 tiden! Vi var alla så glada att träffas och prata om allt som hänt sen vi sist sågs! Marcus och Sari hade hjälpt oss så mycket med båten. Marcus har nog legat i motorrummet lika lång tid som Dan. De kunde sitta i timmar och bara prata om olika ”tekniska” lösningar på allt i båten. Nu planerade de att ”se över” allt i motorrummet under hela morgondagen. Bra, då kunde Sari och Jag bada, sola och ”shoppa” i CasCais.

De två dagar vi var i CasCais var härliga med bad och sol. Marcus skulle fylla 41 år så vi planerade en fest med mat och presenter under ”shoppingturen”. Vid båten ”packade” Dan och Marcus upp den nya gummidingen som vi hade köpt. Den gamla dingen hade för många ”svaga punkter”. De hade också flyttat motorfästena för att de hade lossnat, bytt kylarslangar till kylvattnet till motorn. På kvällen fick vi kärt besök från ”The Arc”. En trevlig kväll i sittbrunnen full av glada människor med besättarlusta. ”The Arc” skulle stanna i Cas Cais ett tag innan de som vi tog sig upp längst kusten. De hade lite nya idéer om Marocko som de hade börjat intressera sig för och ”hoppa över” Madeira. Få se vad de gör… Vi ses ju snart på Kanarieöarna.

Vi hade beslutat att segla till Sines fredag morgon. ”Flying Pinguine” skulle vi ha sällskap med då de också beslutat att gå till samma ställe.

Fredag den 26 september fyllde Marcus år så vi sjöng för honom då han dök upp från förpiken där Sari och han hade sitt boende. Vi gav honom presenter vid frukostbordet som var en målning från Cas Cais från Dan och mig. Sari gav honom ölmuggar med Cas Cais motiv. Födelsedagsmiddag skulle han få i Sines på kvällen.

Vi seglade iväg från Cas Cais vid 8-tiden den 26 september och tankade först. Vi anropade ”Flying Pinguine” att vi väntade utanför bukten. Vi skulle hålla oss på så nära avstånd att vi kunde anropa via VHS.

Det blev några fina segeltimmar sen blev det ”stiltje” med motorgång. Havet var alldeles blankt och solen värmde. Vi solade, firade Marcus med Saris goda smörgåstårta och hade det bara skönt. Vilken underbar dag! Efter en stund dök delfinerna upp! Sari och Marcus blev alldeles ”sjövilda” av upphetsning av att se dessa underbara djur. De simmade och hoppade framför båten, under båten och visade upp sig.

 Delfinerna var större än de vi sett tidigare så det var underbart att se dem i det stilla genomskinliga vattnet. ”En bättre födelsedag kan man inte få” säger Marcus.

Vi var framme i Sines under sena kvällen. Vi firade Marcus med en födelsedagsmiddag efter att jag gått och ”klarerat” in besättningen. Vi hade en trevlig kväll med ”Sarigjord” potatisgratäng. Marcus som är en ”biffälskare” fick en jättestor biff och vi andra vegetariska biffar med cheddarost smält på. En mysig kväll som blev senare än vi trodde att den skulle bli. Dagens behållning var de stora delfinerna som vi sett under hela dagen!

Lördagen den 27 september hade vi tänkt gå över till Madeira. Men vi ville så gärna se Sines som är Vasco da Gamas hemort så vi beslutade att stanna en natt till i Sines.

Ja, Vasco da Gama var ju portugis när vi tänkte efter. Jo, statyn Vasco da Gama stod där i gamla Sines stad och blickade över havet. Vi läste att han föddes 1468 och dog 1524. Han var upptäcktsresande och upptäckte Indien. Sari sa då vi stod vid statyn att ” Det var väl indianerna upptäckte Vasco, för de hade ju bott där före, eller hur?” Så sant så!

Dagen i Sines var solig och het.  Gamla Sines var genuint gammal med en litenmodern innerkärna med restauranger och butiker. Vi hade svårt att gå i solen så vi sökte skuggan hela tiden. Vi köpte också mat som skulle räcka några dagar. För att komma lätt till båten med all mat tog vi en taxi. Sari och jag tog en lång promenad och ”jogg” innan middag. Kvällen skulle nu inte bli så sen då vi planerade att bege oss iväg tidigt. Vi hade också fått höra att ”Flying Pinguine” skulle till Lagos innan Madeira.

Söndag den 28 september 2008 vid 9 tiden begav vi oss iväg från Sines. Regnet som vi hört under natten hade slutat så nu var det klart väder. Väderleksrapporterna visade på att det skulle bli fina segelvindar utan stormvarningar. Att det skulle bli fina segelvindar var underbart då det varit mycket motorgång de senaste seglingarna. Vi hade ätit en ”stor” frukost så vi skulle hålla oss länge. Vi var ”taggade” att segla. Speciellt Marcus längtade efter att få en rejäl segling med fina vindar då den senaste seglingen varit mest ”motorgång”.

Jo, vi fick fina segelvindar och vårt mål skulle bli Lagos vid Gibraltar hade vi bestämt. Klart att det skulle vara bra att gå till Madeira nu när det var så fina vindar.

Vi åt soppa vid 13 tiden med mackor men fler av oss hade börjat må illa då vågorna började tillta. När det gått några timmar till började vinden att öka och det var svårt att segla mot Lagos så vi ändrade kurs mot Madeira då gick båten fint i vågorna. Vi sa hela tiden att blåsten måste avta så vi kunde ta oss mot Lagos. Vi hade revat storsegel, genua och fock. När var det dags att ”ta in” genuan blev den intrasslad av de två genuaskoten och ”slogs sönder” i den kraftiga vinden.  Efter ett tag brast storskotet! Nu började vi känna att väderleksrapporten måste ha varit fel! Den här kraftiga blåsten var inte vad vi ville ha. Sari gick ner till salongen och läste, trodde att så här ska det säkert vara fast allt löst föll i durken. Vi tre som var kvar kände att det måste ”mojna” snart annars kunde vi inte gå mot den starka vinden och vågorna till Lagos. Att gå hela vägen till Madeira i detta väder var helt omöjligt. Båten gick fort upp till 9 knop och över i den starka vinden men vi var ”lugna och beslutsamma att detta ska gå bra. Vi försökte skoja lite men det började bli lite ”stelt”. Vid midnatt i mörkret och med kraftigt störtregn fick båten en kastvind som gjorde att bommen far hårt över till babord sida, bryts sönder och kommer med fart genom sprayhoden in i sittbrunnen. Dan och Marcus tar sig med möda upp på däck och försöker att dra bort bommen från sittbrunnen så inte någon kan skadas. Marcus ta med hela sin kroppskraft tag och får upp bommen som de binder så fast de kan i de kraftiga vågorna. Fortfarande är alla tre lugna och beslutsamma att det här ska gå bra.

Dan säger med säker röst att nu tänker jag som kapten ropa efter hjälp jag kan inte riskera båtens besättning då vi inte vet ett säkert väder de närmaste 24 timmarna. Han vänder sig till oss som känner att det är väl lite väl drastiskt! Men vi säger samtidigt att ”kapten bestämmer”!. Jag känner kallt att vi är ju inte ensamma nu utan Sari som är ovetandes om att det är kris ligger och sover djupt! Det klart att det är rätt att åtminstone få färska väderrapporter om någon hör oss på VHF, det kan ju vara så att vinden mojnar snart och vi kan gå mot vågorna och Lagos. På AIS:en kan vi se att det är få fartyg som är nära för att höra oss. Att utlösa EPIRBEN känns i det här läget inte nödvändigt.

Dan sänder VHF distresssändning som sänder automatiskt. Vi lyssnar och väntar, ingen hör…..   Båten går fint så det är ingen som är direkt orolig bara kallt lugna.

Kan ingen höra sändningen! Så långt ute är vi inte. Då ser vi ett stort fartyg på AIS:en. Dan ropar upp och får kontakt! Det är ett grekiskt oljefartyg. Jo, de hör våra anrop! Vad kan de hjälpa till med? Vädret!  En engelsktalande kvinnoröst säger att det kommer att vara samma väder 24 timmar framåt! Alltså STORM 24 Timmar!!!! Det fungerar om båten har allt fungerande men inte med en uppbunden bom som kan skada besättningen!

Vill ni ha hjälp frågar kaptenen? Dan svara ja, vi vill ha hjälp, jag kan inte ansvara för besättningens säkerhet i detta läge. Finns det möjlighet att få båten bogserad?

NEJ! Den möjligheten finns inte. Ni måste välja!

Vilken hjälp behöver ni? Ska jag kontakta kusträddningen?

Ja, svarar Dan, kontakta kusträddningen!

Ca 30 minuter senare kommer en helikopter cirkulerande över oss i mörkret. Deras strålkastare syns över de enorma vågorna!

Marcus måste väcka Sari som inte vet något än. Jag säger att han ska väcka henne försiktigt….

Dan säger lugnt att vi ska packa ner allt som är viktigt från båten! Pass, pengar, kameror, telefoner osv…Vi ska hissas upp till helikoptern!

Alla är lugna, även Sari som ligger i min famn och finner tröst. Dan och Marcus är beredda på allt som händer med båten! Helikoptern cirkulerar över oss och låter fruktansvärt högt!

När helikoptern gång på gång misslyckas att få ner hjälplinor på grund av de höga vågorna och bensinen snart är slut! Allt känns overkligt där vi sitter och beskådar helikoptern som misslyckas!

 Ser vi ingen annan råd än att ta det enorma fartyget till undsättning!

Alla förstår vad som väntar. Att ta sig nära en stor ”tanker” i stora vågor är inte vad man ser fram mot. Inte heller att klättra upp på en stege som är 30 m rakt upp i full storm med vågor som stöter båtarna mot varandra. Det är inte kul att sitta i den ”lilla” båten då…….

Det som sen händer är ett mirakel eller skicklighet! Dan med stora koncentrerade ögon manövrerar båten så fruktansvärt följsamt i de stora vågorna (men på tankerns läsida som är något bättre)! Vi blir förtöjda med enorma trossar från tankern. Dan parerar för att hålla ett säkert avstånd men vår båt skrapar i tankern vid varje stor våg. Jag hinner se att vi gör stora repor på den enorma båten med något vasst som står ut från vår båt.

 Dan anropar kapten att han låter ingen klättra utan säkerhetslina!

Sari klättrar först med en bastant sele och säkerhetslina om midjan upp för den enkla men stadiga stegen. På tankern skriker en hop män. Det är svårt att höra vad de menar och vi frågar varandra vad de säger?

Sari är uppe på tankerns däck, männen har dragit upp henne den sista biten med det tjocka repet fäst i selens livlina. Sari skriker att Dan måste framåt för att inte skada oss som klättrar med den höga masten som gungar fram och tillbaka och slår mot tankern. Dan manövrerar lika skickligt som förut och alla känner sig trygga nu när en redan är uppe. Det kan inte gå fel! Det är min tur att klättra! Vågorna slår, det gäller att hoppa över från vår båt till stegen när båten är uppe i en hög våg! Nu! Alla skriker när det är läge…

Besättningen skriker i vinden, Good, good you are soon in safe!!!!De drar upp mig den sista biten. Häver mig över relingen och tar tag i mig som om jag skulle vara svag!!!  Kramar och sen leder mig stadigt vidare till ett annat ställe. Var är Sari?

Inne i en stor kabyss sitter Sari och stirrar mot mig, blir glad och skriker av glädje att se mig. Efter en kort stund står vi kramandes och ser Marcus komma in genom dörren. Sari skriker av glädje igen! Vi håller alla tre hårt om varandra. Tiden att Dan ska dyka upp har gått alltför långt…Marcus säger att; ”Han kommer”! Tiden går….

Jag bestämmer mig i denna stund vad som är värt något i mitt liv. Ska det vara det matriella, alltså båten med alla saker som finns där eller är det min man som är värt allt! Jag vet att båten kan vi inte ta på släp! Jag vet också att Dan är sist att hoppa från båten och då är det ingen som manövrerar….

Dessa minuter sa jag som ett mantra: Kommer Dan genom dörren ska jag aldrig gräma mig över ting! Kommer Dan genom dörren………

Dan kommer in genom dörren med mössan på sne` och fullt sjöställ med flytväst och livlina i handen! ”Ja, det gick ju bra det här”! Med ett stort leende……

Jag tänker i varje fall: ”Sun Chaser” vår älskade båt, du är matriell men ”kämpa på” du är ändå världens bästa båt, vi kommer att finna dig!!!!

Vi sov i en liten hytt tätt tillsammans hela natten. Båten gungade fast den var så stor. Sari och Marcus hade fått en liknande hytt längre ner i båten. Nu skulle vi få sova och vila ut!

Personalen var 28 filipiner som hade hjälpt oss och blivit väckta mitt

I natten. Även den grekiska kaptenen med sina närmsta män hade väckts mitt i natten. De hade räddat oss! De var något vana då de räddat en besättning i Karibien för någon månad sen!

Alla var så vänliga och ville så väl. Vi fick varm soppa på natten, frukost, lunch… Vi åt och njöt….

12 timmar senare var vi framme i Portugal, Sebutal, söder om Lissabon. Den grekiska tankern skulle renoveras i Sebutal( Fint! Vi hade ju skrapat upp skrovets färg rejält.)

 Vid hamnen kom tull, emigrationsmyndigheter och polis till båten. Inte bara för vår skull utan mest för det grekiska skeppets besättning. Alla satt tysta och väntade på att allt skulle vara klart, då det var mycket papper som skulle fyllas i som vanligt här i Portugal. Vi skulle få följa med polisen på deras polisbåt tillbaka.

Vi ställde oss upp för att följa den portugisiska polisen. Jag såg den grekiska skepparen titta mot vårt håll. Jag tänkte: ”Hur ska man kunna tacka att vi blev räddade?” Spontant gick jag fram till skepparen som var en storvuxen ”lite stel” man och kramade honom så hårt att han blev överrumplad!! Jag fick en lika hård kram tillbaka och ett så fint leende att jag för första gången grät en tår.

Taxi, hotell i Sebutal. Mat på en indisk restaurang där vi åt och drack och bara pratade om det som hänt oss i timmar hela natten……... Ryktet hade gått fram så alla var så snälla mot oss överallt (Vi var säkert långt över stängningstid på restaurangen) Vi ringde alla våra anhöriga som blev lugnade av att vi ringde. Vi hade också kontakt med våra agenter från försäkringsbolaget. Allt skulle göras på bästa sätt. Men det var svårt nu när stormen pågick. Jag hade också kontakt med vår Ambassad i Lissabon som berättade att Portugal, Algarvekusten ”tagits på sängen” av stormen. Flera städer längst kusten var översvämmade och alla fritid och yrkesbåtar var varnade att gå ut. Inga varningar hade gått ut före stormen då ingen visste det ”nyckfulla” vädret. Ambassaden hade också diskuterat om det är lämpligt att ”långsegla” när vädret i världen ändrats så drastiskt de två sista åren.

Dagarna efter var vi tvungna att köpa på oss det vi saknade. Dan och jag hade inga toalettartiklar så det var bara att införskaffa tandborstar o dyl. Sjökläder var vad vi hade i hettan när vi kom iland. Köpa shorts, linne och sandaler…. Lätt packning hade vi må man säga.

Bo på hotell kunde vi ju inte bo på i långa loppet, dyrt! Var skulle vi bo? Vi hade ju förlorat vårt hem med nästan allt! Vi skickade ut förfrågan till många runt oss. Vi fick tips om ett hus utanför Sebutal. Huset låg 10 km utanför Sebutal, i  Azeita`o.

Platsen var verkligen fin fast den låg lite ”utanför”. Det var Portugals vindistrikt med alla vinodlingar i bergssluttningarna. Här gjordes det goda vinet Moskatel.

Huset där jag nu sitter och skriver i är en lugn plats där vi kan komma till ro och vänta på att vår båt hittas. Folket som bor runt om oss är portugiser som inte kan engelska, men de nickar och är vänliga. Vi tar till ”kroppsspråket” när vi vill något.

Det är ”högsommarvärme” och vi har fullt sjå´ att hålla oss svala. Men huset är underbart. Stora modernt möblerade rum, två stora badrum och ett enormt utrustat kök. Paret som äger det har bjudit oss på middag med deras dotter Rachel och pojkvännen Louis som ordnat allt för oss. Vi är så tacksamma att det finns så underbara människor!

Vi är också väldigt glada över att alla våra ”segelvänner” är ”med oss”. Speciellt våra vänner på ”The Arc” har haft kontakt med oss hela tiden

Igår kväll fredagen den 3 oktober fick vi ett sms av ”The Arc” att Navtex hade skickat ut ett meddelande att vår båt hade setts vid Portugals sydligaste udde, det är fortfarande tre meter stora höga vågor så det kan vara svårt att gå ut nu!

Vi har nu kontaktat våra agenter här i Portugal men också i Sverige så nu är det fullt pådrag hoppas vi!!!!!

Kära ”Sun Chaser” du ”seglar” stolt ute på havet och vi sitter här och kan inget göra!!! Dan har hela tiden sagt att du är ”osänkbar”! ”Kämpa på” vi håller tummarna att vi ses snart!