Portugal 13-17 oktober 2008.

Måndag den 13 oktober 2008

Vilken känsla att ha en position på båten!!! Vi är alldeles ”saliga” över det positiva beskedet!! Nu finns det en chans att hitta båten, nu får vi hjälp av den portugisiska kustbevakningen?

Jo, det var tre SVENSKA (!)unga grabbar som hade sett ”Sun Chaser” utanför Porto Santo, ön utanför Madeira. Vi fick namnet på Gustav som ”ledde expeditionen” efter ”Sun Chaser”. De hade vänt i Porto Santo med sin lilla ”Vega” och fått en större båt att hjälpa dem. En Bavaria 42 som heter ”Lyra” och ägs av Calle. Finns det så snälla människor? Nu var de ute och letade…. Dan ringde till ”Hitta.se” och fick tag på Gustavs pappa i Göteborg. Gustav är bara 18år men helt kapabel att hämta upp båten fick vi höra. Ni kan tryggt lita på Gustav!

Vi tar en promenad i ”byn” och bara njuter av vädret och vår nya positiva situation, nu kan vi bara vänta. Vädret är som en svensk högsommardag. Ingen vill sitta i solen bara jag som känner att solen är skön. De nästan tittar ut mig där jag sitter i solen och tar en espresso med Dan i skuggan. Ingen gör det här, bara på beachen eller vid poolen, annars sitter man i skuggan. Jag flyttar in mig in i skuggan. Jag erkänner, det blev visst för hett!

När vi kom ”hem” ringde vi vår agent som ville höra hur det gick med ”expeditionen”. På kvällen ringde vår vän Gustav från ”The Arc” och bara ville höra hur det var med oss? Var är ni? frågade jag.

”Porto Santo!”

”Men då måste ni veta att det är tre svenska grabbar som är ute och söker ”Sun Chaser” utanför Porto Santo, ni är ju där?? De har en liten ”Vega”.

”Ja, ”Vegan” ligger här i viken men det är ingen på båten!”

Jag berättade för Gustav det jag visste och bad honom ringa ifall de hittade ”Sun Chaser” även om de kom mitt i natten!

Kvällen tillbringade vi hos våra vänner. Mat och diskussioner om livet som vanligt. De berättade om sina svårigheter, att livet inte alltid varit lätt. Lili var uppvuxen i Angola. När det sen blev inbördeskrig var det bara att ”fly” för sitt liv. Lilis familj flyttade tillbaka till Azaitäo´ där pappan var född. Men två ”tomma” händer byggde han och mamman upp ett nytt liv i Portugal och Lili som var tonåring då fick anpassa sig så gott hon kunde. Jag visste att den fina gården vi sett i ”bergen” var Lilis barndomshem så det gick nog rätt bra för familjen. Vi tittade på foton från ”förr” och de berättade allt de kom på. Raquel sa att det var mycket hon inte visste som kom fram…Alvaros pappa och Lilis mamma var bästa vänner från barndomen så det var så Alvaro och Lili möttes en dag….Vi bara lyssnade och förundrades över att lära känna en familj så nära. Hade inte ”stormen” hänt hade vi fortsatt att umgås med ”båtvänner” och inte gjort oss besvär att lära känna folket i de länder vi passerade. Har allt en mening?

 Tisdag den 14 oktober 2008.

Idag hade vi bokat flyg till Mallorca för att titta på en ny båt som vi fastnat för och var rätt pris ifall vi inte hittade ”Sun Chaser”.

Men nu bokade vi om. Vi letade efter flyg till Porto Santo! Nu måste vi naturligtvis dit där vår båt setts! Jo, vi fick tag på flyg till sist fast vi fick byta på Madeira. I morgon skulle flyget gå så det var bara att försöka avsluta tiden här och gå vidare. Fast det kändes vemodigt på samma gång som vi var glada över att kanske hitta båten.

Arbetarbladet ville skriva om oss och de ringde. Vi berättade att vi var mitt inne i en” pressad situation” så vi ville att de skulle vänta. Men nej, redaktören skrev till oss att de inte tog ett nej, utan skrev precis vad de ville. De hade ju gjort en artikel när vi åkte så då var det helt okey att skriva även om vi sa nej.

Vi skrev tillbaka att kunde de inte vänta tills vi hade bärgat båten? Då kunde vi bistå med kommentarer och bilder och det hela skulle vara mer positivt. Just nu var våra barn och även vi inne i en ”jobbig tid”. Var det inte roligare att skriva när det är positivt??? Eller är det ”jobbiga” saker som gäller på Arbetarbladet??

Vi fick aldrig svar från chefredaktören.

På eftermiddagen ringde Gustav på ”The Arc”. De hade tillsammans med de tre grabbarna gett sig ut med ”The Arc” när de inte hittat ”Sun Chaser” med ”Lyra”. Nu gav sig grabbarna ut igen på havet och letade!!!! De måste ju vara så trötta! Först från Cascais som är fyra dygnsseglingar sen ut igen med ”Lyra” och nu ut igen med ”The Arc”. Hur skulle de orka?

Kvällen avslutades med en avskedsfest för oss hos våra vänner. Vi skulle äta i deras stora ”salong”. De hade dukat som till ett ”kungapar”. Vi startade med champagne och en video från när familjen varit hos sina vänner i Brasilien. Vi skrattade hela tiden då ”John” familjens ”clown” spexade hela tiden! Sen var det uppdukat med ”Bacalhau” på portugisiskt vis. Med massor av ”sidorätter”. Nu skulle vi äta av allt!!! När vi till sist skulle åka hem var det svårt att hålla tårarna borta. Men vi skulle ses igen, det lovade vi!!!! Och förresten skulle Alvaro skjutsa oss till Lissabons flygplats i morgon bitti!

Onsdag den 15 oktober 2008.

Vi kollade att vi fått med oss allt från vårt ”hem” den sista tiden. Allt som fanns kvar av mat ville jag ge åt den gamla damen som varit så snäll och godhjärtad mot oss sen vi kom. När Alvaro hämtade oss sa jag att de tre kassarna var till ”damen” som gett oss ”druvorna”. Han visste vem det var och lovade att gå dit med allt senare, nu var klockan inte ens sju och det var mörkt hos våra grannar. Jag visste att hon skulle bli glad, det kände jag på mig!

När vi lämnade Alvaro var det som att lämna en sedan länge gammal vän. Vi kramades och ”pussade” varandra på båda kinderna som man gör här i Portugal. När skulle jag få tillfälle att göra det igen?

Vi satt inne på flygplatsen när vi fick samtalet. Nej, de hade inte hittat ”Sun Chaser” med ”The Arc”. De hade verkligen letat i timme efter timme! Nu var det bara flyg som gällde, men de var inte positiva till att ställa upp sa grabbarna som ringt runt överallt. Det flyg som var aktuellt var ”trasigt”. Men grabbarna trodde att de bara ”sa” det. Vi fick ”ta tag” i det hela när vi kom på plats!

Vi ringde vår ”agent” Jonas som berättade att Portugisiska kustbevakningen inte ställde upp på flyg heller då det inte gällde ”fara för liv”. Var det ”kört”????

Flyg till Madeira. Kändes overkligt att flyga då vi var ute och ”seglade”. Fast lite skönt var det, ompysslad som man blev. Det var en kort bit från Lissabon, endast 1 timme och 45 minuter. Vi hann äta och dricka sen var det dags för landning. Hela flygtiden tittade vi ut på havet och undrade var är du ”Sun Chaser”???? Vi såg tankfartyg och andra stora båtar men ingen liten….

Taxi till Funscal, den stora staden på Madeira. Där skulle vi besöka marina polisen och den kust polisen. Vi skulle fråga vad de hade gjort och vad de tänkte göra nu när vi talade om för dem att ”Sun Chaser” låg utanför Porto Santo och vi visste den ungefärliga positionen. De gjorde allt de kunde, men inget flyg! De visste alla om ”Sun Chaser” och hade dokumenterat allt. Vi kände att vi bara ”påminde om det hela” och det var väl gott nog! Vi försökte verkligen få tag på vår båt det skulle de få reda på!!!

Efter att ha flanerat och tagit en öl i Funscal tog vi den lokala bussen som körde den ”långa turen” genom staden. Vi fick verkligen se hela staden från ovan. Bussen körde uppåt i på en slingrande väg med trånga gator och en vidunderlig utsikt över havet, detta hav…..

Flyget till Porto Santo gick sent, vid 20.00 när det var mörkt. Det var ett litet propellerplan och jag kände att det här bli inte kul! Jag visste att start och landningsbanan var mycket kort det hade vi sett när vi åt på restaurangen. Att sen flyga med detta lilla plan och veta att det gällde att lyfta snabbt annars faller man över kanten… Flygturen tog 20 minuter!!! Jag ”blåhöll” Dan i handen hela tiden då det endast var en start och en landning och ”skak och hopp”. Hoppas det nu blir med båt från Porto Santo när vi ska därifrån! Och så var det mörkt hela tiden så man inte såg havet, om…….

Hotellet var ett Lyxhotell utan dess like!!! Vad hade vi här att göra? Vi skulle ju bara sova och sen ”iväg” och ”leta!!!”

En svit med inredning man bara drömmer om. Det var bara att konstatera att tre nätter var som en kostnad som 10 hamnavgifter. Vi hade bara hittat detta hotell på nätet som hade lediga ”rum”. Ändå var det halva priset då det nu inte var högsäsong! Anläggningen var ett Spahotell med gym, massor av bassänger, beach och egna restauranger och underhållning! Vi måste söka ett billigt hotell nära hamnen senare.

Ta skeden i vacker hand och tänk på att det blir en jättestor frukostbuffé´ det är ju bra!!! Så vi har kraft till allt som ”komma skall!”

Snabbt klädbyte sen till marinan och träffa ”The Arc” och de tre grabbarna!

Det kändes konstigt att komma till marinan från ”vägen”. Att sen se det mysiga ljuset från ”The Arc´s ”båt var ett ”sting” i hjärtat. När vi kom ner i båten möttes vi av värme och skratt trots att de ej funnit båten som de sa. Vi fick höra hela historien av de tre grabbarna och hur de letat och hoppas och letat igen och hoppats!!! Men att trots allt har det varit ett stort äventyr och en erfarenhet de aldrig någonsin glömmer! Och att HAVET ÄR STORT!!! Det pratade vi mycket om. Vi seglar och har bestämda mål, då är vägen så kort det går. Men det finns många vägar att ta…

De hade efter att varit ute och letat tittat på sjökortet hur stor del de genomsökt, de blev förvånade då de såg att det var en så ”pytteliten” del. Som ”en nål i en höstack!” ”The Arc” sa samma sak, det kändes helt chanslöst, man måste veta exakt eller ha tur annars är det omöjligt att hitta i havet!!!

Vi hade en helmysig kväll och sent tog vi oss ”hem” till vårt ”Lyxhotell”. Helst hade vi velat ha vår egen båt att ”krypa in i” …..

Torsdagen den 16 oktober 2008.

Vakna på ett ”lyxhotell” är inte kul då man känner sig ”tom”! Allt lyx är så lite värt. Vad ska vi göra idag? Ingen lust ens att ”jogga”. Helst skulle jag vilja ligga kvar i sängen och se på alla tv programmen, (fast de är på portugisiska) och bara glömma denna ”berg och dalbana” av känslor!!

Frukostbuffé, sen ringa samtal, skriva svar på mail och leta efter ett litet flygplan som kunde söka efter vår båt!!! Det är bara att sätta igång!!!

Efter lunchbuffe´n lägger vi oss vid poolen, varför inte försöka njuta om det finns möjlighet! Dan tittar på mig och frågar om jag är deppig? Han har ett förslag, vi bjuder familjen på ”The Arc” till detta lyxhotell . På drink, rundvandring och sen middag. Det är de värda! Grabbarna skulle förstås också vara med men de har ju seglat iväg nu på morgonen. Nu blir jag på bättre humör men känner mig ändå ”nollställd”. Dan går iväg och pratar med bartendern och jag lägger mig att sola. Jag får en ”ananasdrink” av min älskade man som vill ”trösta”. Jag suger ett par ”slurkar” då Dans telefon ringer! Jag hör i bakgrunden ” Är det sant???? Vi kommer!!!!!!

Sen är det som en ”spännande film”. Vi ”slänger” oss i taxin och iväg! Telefonen ringer, från Funchal. Dan´s röst ”Ja, vi är på väg! Ja, fem minuter! Ja, vi var här i närheten. Hur vi visste?

Kör fram till första grinden! Vi ser att en ribbåt från marina polisen är på väg ut ! ”Hallå! Säger vi marinapolisbefälet som står med sin jeep och ska precis iväg!” Vi är här nu, ägarna till ”Sun Chaser”! Befälet som vi har träffat ropar åt poliserna att stanna ribbåten!

De ser lite skeptiska ut när de tittar på oss, men när vi visar vårt internationella kort på ”Sun Chaser” ber de oss att hoppa i båten!

De har då aldrig hört en sådan historia förut. Förresten hur kan ni veta att båten skulle hittas här? Vi fick reda på detta för en liten stund sedan och ni är på plats fem minuter senare? Båda bara skakar på huvudet.

När vi närmar oss ”Sun Chaser” bankar mitt hjärta hårt. Tänk att vår båt har varit ute på havet utan besättning i 16 dagar och nu ligger hon här i viken! Det som är kvar av storseglet fladdrar lite i vinden och hon ser ut som ett ”spökskepp” men ändå inte. Hon är vår fina ”Sun Chaser” och nu kan vi äntligen ”göra bokslut” vad som än händer. ”På håll” ser hon ut som vanligt men…

Uppe på däck är det helt förstört. Det enda som är något så när helt är masten, som också är förstörd. Allt annat måste bytas ut om hon ska seglas igen. Alltså en helt ny ”rigg” och många andra saker som trädetaljer och annat.

Under däck vid salongen är det som det brukar vara vid en ”tuff” segling. Bara att städa och plocka upp. Allt är torrt och fint fast nedgångsluckan glidit upp! Maten är ju gammal så den måste slängas förstås! Aktern är också okey förutom skärmen till datorn. Sen vet man inte förrän man kollat annan elektronik. All ström är slut så vi måste bogseras in till varvet och ladda så snart som möjligt!

Sprayhoden har gått sönder och ett stort hål efter bommen i mittersta ”fönstret. Det regnade så hårt den natten att det var som någon ”hällde hinkar” med vatten över oss! Allt var blött!! Det verkligen regnade rakt genom kapelltyget! Det brukar det aldrig göra.

Det känns konstigt att gå på båten och ”undersöka”  när så mycket blev förstört. Nu när vi vet att det var en storm men också en tornado som dragit fram längst Algarvekusten just den natten, tornadon förekommer bara vart tionde år! Byar hade översvämmats av störtskurarna, båtar hade blåst omkull på marinorna och fått masterna knäckta. En svensk båt hade ”ropat pan pan” och det betyder omedelbar hjälp! Ingen hade vetat att detta ”oväder” var på väg så inga varningar hade getts. Men efter tornadon och stormen gick det ut varningar till all sjötraffik! Det var så dags då!

Nu förstår vi varför det blev så ”lugnt” en halvtimme då vi trodde att ovädret ”gett sig”. Vi var mitt inne i ”torndons öga”!

 ”Ja, ni hade tur efter allt man vet om den natten!! ” sa marinapolisen.  Ni gjorde rätt som övergav båten då båda rullförseglen, storbommen, radarn mm slitits bort i stormen, det hade varit livsfarligt om någon måste ha gått upp till sittbrunnen eller på däck, då lösa delar ”vispats” omkring över hela båten. Nu rapporterar vi till alla marinapoliser runt om i Portugal att ”Sun Chaser” är funnen. Ja, detta var en riktig ”solskenshistoria”.  Dan tackar marinapolisen att de kom så fort och att alla ”papper” är klara med ”kustbevakningen” . Ja, nu får vi se hur det går med bedömning av båten nästa vecka. Fortsättning följer….

Marinapolisen bad oss följa med till ”Amerika flaggade båten” och ta deras namn och annan information om hur de bärgat ” Sun Chaser”.

Att möta detta par var också ett ”möte” större än väntat. Paret hade bott länge i ”Staterna” men flyttat tillbaka till hemlandet Polen, Warsava. Nu var de på väg tillbaka till ”Staterna”. De hade seglat från Vigo hit till Porto Santo. En segling på sex dygn, det sista med ”Sun Chaser” på ”släp”. När de såg ”Sun Chaser” hade de inte sett en båt på flera dygn så när vår båt dök upp var det som en ”hägring” de kunde inte tro det de såg! Bogdan som är en ”seglare” av den ”sega” sorten tog det hela som en utmaning att bärga ”Sun Chaser” till ”land” fast deras båt är bara hälften så stor! Deras egen båt hade utsatts för en tornado och sänkts men som de hade rustat upp igen. Nu var det deras båt som ”hjälpte” en båt som hade utsatts för ”storm” det såg han. Bogdan tog sig upp på vår båt, band fast ratten så man fixerar rodret så de kunde bärga. Han ”städade” upp på däck så gott det gick. Hans fru Ella fick ta hand om deras båt. Men de har en liten dotter Ola, 6 år som hela tiden ville ”hjälpa till” så det var inte helt lätt berättade Ella. Så när ”Sun Chaser” slet sig när det började blåsa upp och en massa ”skär” dök upp ville Ella inte fortsätta bogseringen. Men Ola skötte sig så fint nere i ”sin bädd” och lekte med sina leksaker och Bogdan var så envis så de fortsatte hit till Porto Santo. När vi mötte dem hade de varit ankrade i viken i knappt en timme!!!! Så man förstår även detta par att de blev chockade att vi dök upp direkt!!! De trodde det skulle ta en massa dagar innan ”ägarna” kom att de frågade samma fråga som alla i hamnen. Hur visste ni att ”Sun Chaser” skulle dyka upp här? Sen bjöd de på öl och vi skålade för ”Sun Chaser” och vi även för Bogdan, Ella och Ola för deras stora insats. När vi åkte skulle de gå och sova. Det förstår jag att de behövde!

Vi kramade de båda och tackade ”tusen gånger”!!! Tills Ella sa att Bogdan har fått en upplevelse som jag vet att han ”njuter” av resten av sitt liv!!! Jag hade gett upp helt om jag inte visste det! Vi lovade att komma nästa dag då vi hade klarat av alla samtal och möten med hamnvarvet och vårt försäkringsbolag, bytt hotell och berättat allt för våra barn och vänner!

Festen på kvällen hoppade vi inte över. Nu skulle vi ”utnyttja” spahotellet så mycket vi kunde innan vi ”flyttade” till ett mycket billigare! ”The Arc” familjen kom först till vårt hotellrum och vi skålade i Moscatel, det dyraste vi hade fått av Alvaro. Vi kände att var det med några vi skulle dela den så var det med våra vänner som hjälpt oss så mycket! Grabbarna skulle vi också ha bjudit men de seglade iväg samma dag båten togs in av ”Amerikanska båten”. Jag visste att Gustav på ”The Arc” hade sms ´at dem, men de var fortfarande på havet så de visste inte än att ”Sun Chaser” var ankrad i viken. Det måste kännas ”hårt” att bli”snuvad” på konfekten kanske bara med någon sjömil. Fast jag vet att de sa att ”de hade varit med om en spännande upplevelse och det kan ingen ta ifrån dem.”

Familjen och vi skålade för att ”Sun Chaser” äntligen var i ”hamn”! Alla i familjen hade känslor för att ”hitta” båten så vi var så glada allihop. Att tjejerna också var engagerade förstod vi. Ellen hade tittat på radarn i timmar och trott sig se ”Sun Chaser hela tiden men blivit besviken. Känslan att komma i hamn efter så många timmar och inte ha ”Sun Chaser” med sig måste ha känts hårt för alla då de visste att vi var på väg till Porto Santo. Men de ”upptäckte” ”Sun Chaser” innan oss i viken. De gick i det lilla” byn” och Ellen och Tora såg ”Sun Chaser ”på ”håll. Sen såg Annica båten men alla trodde att de ”såg i syne”. Gustav ville att de skulle gå närmare för att se om det verkligen var ”Sun Chaser”. När de konstaterat att det var vår båt ringde Gustav ett mycket kort samtal mot vad han brukar enligt Annica. Han sa ” ”Sun Chaser” ligger ankrad i viken, KOM!”

Så de ”hittade” båten åt oss, så det så!

Vi rundvandrade på lyxhotellet tog en skål på ”balkongen” och slutade kvällen på den lilla italienska restaurangen. Dan och jag bjöd denna underbara familj som tack för allt de gjort för oss. I morgon skulle de fortsätta till Madeira och vi önskar dem lycka till på deras fortsatta resa till Karibien.

Annica sa ”vi ses” och att ”Vi ska fira jul tillsammans” ”det har vi ju lovat varandra!” Få se om vi kan hålla det!