Porto Santo, Portugal

29 oktober- 6 november 2008.

Att Porto Santo var en liten ö som vi verkligen gillade kände vi hela tiden under dagarna som gick. Nu hade vi varit på ön en månad. Det lilla centret var perfekt med sina små butiker. En ”gammeldags” järnaffär som hade allt som vi behövde till båten, post, bank och naturligtvis ”Pingo” som hade allt vi behövde i matväg. När vi vandrade längst den långa stranden till ”byn” kunde man passa på att ”njuta” av allt det vackra. Sitta och ta en öl, bada, sola eller bara ”jaga vågorna” som Òla gjorde varje dag.

På alla helgons dag vandrade jag ensam längst strandvägen och skulle in till ”byn” och handla. Dan var kvar ”hemma” och jobbade med båten. Då såg jag att fyra till fem hundar sprang uppe på berget som ligger på andra sidan vägen. Efter kom en massa män med långa ”pinnar” och slog i marken mellan alla ”cowboykaktusar”. Hade hört att de ”jagade” kaniner ur sina hålor och sen sköt dem.

Jag gick några steg och mötte en man som också var med ”jaktlaget” som kom emot mig. Jag tyckte jag kände igen ”gången” och hjärtat höll på att ”stanna” då jag ”såg” att det var min far som varit död många år. Han tittade på mig stäckte ut händerna mot mig som till hälsning och sa något på portugisiska med ett leende. Jag bara stirrade men samlade mig till slut och svarade ”bondìa” och försökte le mellan tårarna. Hela vägen till ”byn” grät jag floder av saknad kanske inte bara av min far utan över allt som hänt och längtan efter mina barn och barnbarn.

”Pingo” är en kedja av butiker som finns överallt i Portugal. Kan liknas med ”Willys” eller liknande. Produkterna är nästan som hemma men grönsaker och frukt känns mer färskt och som sagt, vinet var urbilligt. Ett gott vin på ”box” 5 liter köper jag för ca 50:- !!!! IKEA”trunken” på hjul packar jag full och sen ”roll on” till marinan. Mat går det åt nu när vi är en ”storfamilj” med Bogdan, Ella och Òla medräknad.

Varje dag joggar vi längst strandvägen med palmer ner till en ”nybyggd” toppmodern marina med små butiker, cafeèr och olika beach aktiviteter som strandvolley, gokartbanor och annat. Men allt är lagt i ”lågsäsong” så inget är öppet. I februari börjar ”säsongen” igen med stora segeltävlingar. Det vet jag då säkert då massor av franska tävlingsbåtar seglas ner och ställs upp bredvid oss på uppläggningen. En yngre kille berättade att han seglat ner i 20 -25 knops fart från Frankrike(vi högst 9 knop!) med sin båt och då var det inte ens tävling! Så dessa tävlingsbåtar har ”speed”!!!! Första gången vi sprang längst den ”stängda” marinan såg vi att det rasat ner stora stenbumlingar från vulkanberget. Vägen vi sprang på men även gokartbanan och andra delar var fulla av små men även stora stenblock!! Vi undrade hur de kunde satsa på en så stor anläggning när det ”farliga” berget gav rasmassor rakt ner i anläggningen. Vi sprang längst strandpromenaden i fortsättningen för vid anläggningen och vägen kändes det väldigt osäkert.

Vi brukar vara klara med vår ”långfrukost” som vi alltid äter i sittbrunnen när vi hör nedanför båten ”AuntiAnna”!!!!! Òla ropar ”upp” till oss. Sen ner och ”jobbet” med båten börjar. Våra vänner är så entusiastiska att det är svårt att inte lockas med. Ella säger ofta att man måste ha ”projekt” under en lång resa annars blir det så långtråkigt! När de förra gången seglade till USA och skulle vara på Bermuda 8 veckor hade de så tråkigt att de höll på att få ”spader” bara sol och bad blir tråkigt i längden………

Òla cyklar runt på asfalten med en liten sparkcykel som hon fått av personalen på marinan. Bogdan och Dan ”tillverkar” spridare, riktar och svetsar stöttor. En dag hjälps vi alla åt att ”dra upp” bommen som Dan och Bogdan ”lagat” på verkstaden. Ella och jag letar segel på ett gammalt lager med allt som blivit kvar av alla båtar under åren…

Bogdan som inte är ett dugg rädd för höjder tar ”mastjobben”. Ella som har restaurerat deras egen båt från ”vrak” till båt ser till att ”hugga” bort allt löst längst relingen så ingen gör sig illa.

Jag tar hand om ”rengöring” av båten och ser till att det blir mellanmål och mat!! Det är ett projekt i sig när man ej har kyl/frys eller kan släppa ut vatten från toalett eller kök där vi” hänger i luften”. Så is köpes till kylbox(håller en och en halv dag i värmen) och disk tas ner till duschrummet och diskas där!!!!!

Men mysigt har vi och alla är fyllda av förväntningar att snart skall ”Sun Chaser ” till vattnet!!!!

Den 2 november fyller mitt barnbarn Joel fem år!!! Så vi skypar en halvtimme på morgonen. Jag har tagit fram gitarren så han får en ”grattissång” på morgonen. Joel är på ”toppenhumör” och skojar och skrattar med sin mormor så det känns som vi ”möts” fast det bara är på ”skärm”. Han har fått massor av presenter men min lilla ”plastdelfin” gillade han skarpt!!! Längtan efter de mina blir lite mindre när dessa ”skypningar” har ägt rum…..

Den 3 november fyller Ella 49 år och tycker att ”kalas” kan vi hoppa över då ”Sun Chaser” är viktigast!!!

När de kommer och jag hör ”AuntiAnna”!!! Tar jag fram gitarren igen och sjunger för Ella! Hon blir så överraskad hon bara ”lyser” av glädje. Naturligtvis ordnar vi ett ”kalas” med middag med lite ”extra” lyx. På kvällen när mörkret kommer och vi har jobbat klart tänder vi ljus bjuder på ”snacks” champagne och presenter. Vi har bjudit in Karin och Uffe som också har presenter till oss alla. En underbar kväll och Ella är lycklig över sin dag med så många vänner, fast hennes egen mor inte ens ringt……

3- 7 november 2008.

Nu har vi jobbat med ”Sun Chaser” i många dagar tillsammans och vi beslutar att när vädret är okey ser vi till att båten kommer i vattnet och vi får ”provsegla”.

Alla kontakter med försäkringsbolaget sker löpande men ett beslut om ersättning är svår att ta då ingen egentligen vet hur ”skadad” vår båt är. Efter provsegling kan man se mer vad som fungerar. Det går ej att se allt på land. Men bolaget är bra att ha att göra med och är ganska förstående.

Göran på ”Hunza” kom till Porto Santo på onsdagen. Han hade med sig en kompis, Sverker som seglat med från Lissabon. Vi fikade ihop allihop på vår båt. Vi satt sju personer i ”luften” och bara pratade om allt som hänt sen sist. Och det var ju en del. Vi berättade om Stormen och tornadon och allt som följde och Bogdan berättade hela historien om bärgningen av vår båt och vi andra ”fyllde” i.

Sverker och Göran hade också haft det ”tufft” från Lissabon. Men det hade vi gissat när vi såg dem komma till ”viken”. Det var fullt med kläder och annat från båten som låg på ”torkning” på däck under dagen.  Göran hade ”suttit” i ett hagelregn under något dygn och det hade varit styv kuling. Sverker ville ta flyget hem från Madeira så fort som möjligt för han tyckte att ” det här är bara för mycket”!!!!

Jag skickade med mat hem till ”Hunza” så de fick en bit mat efter den ”tuffa” resan. Dagen efter kom Sverker med matformen och berättade att han nog skulle segla med till Kanarieöarna. Han sa  ”Tänk att en bit mat och en natts sömn gör underverk!”

På torsdagen den 6 november klockan 16 har vi bestämt med marinan att vi vill att ”Sun Chaser” ska ”lyftas” i vattnet!

Klockan 17.00 ligger vår båt vid kajen och ”guppar”!!!! Underbart, vi skålar och jublar! Allt har gått bra med motorn och hittills ser allt bra ut!! Men i morgon skall vi provsegla de ”nya” seglen. Vi vet att de är för små för båten men de var de bästa vi kunde hitta. Om motor fungerar perfekt är seglen bra som stöd. Och skulle det bli hårda vindar är seglen redan ”revade”! Vi belönar oss med en middag på restaurangen för den goda insatsen att få ”Sun Chaser” i vattnet.

Fredagen den 7 november seglar vi med våra vänner ut från hamnen för att ”provsegla”. Det är normala vindar och vår tunga båt går långsamt med de för små seglen. Men det känns bra när motorn är igång och båten går fint i vågorna. Som det känns nu är det inget problem att segla till Kanarieöarna imorgon! Där kan vi få hjälp att rigga om hela båten. Där får vi också hjälp med allt annat, som ny livflotte, Epirb och reparering av teaken. ARC som går från Las Palmas har allt till segelbåten, så där får vi proffsig hjälp. Att vi kanske ej hinner med ”racet” får vi kanske acceptera men vi ska banne mig njuta av fester, föredrag och att få all hjälp vi kan få till båten!

Lördag den 8 november 2008 klockan 11.00 är allt klart för avsegling till Las Palmas. Vi har inte sovit något bra de två nätterna i ”vattnet”. Vi har väl glömt vad allt ”knirrar, knarrar och knakar”. Men mest för att det känns ”pirrigt” att segla 300 distans efter ”stormen”!!!

Nu ska ju ”Muza” följa oss på färden så det känns skönt att vi ändå har dem, även om var och en måste sköta sin båt. Men tryggheten att hålla VHF kontakt är värt mycket. Och man kan ”bolla” med någon. Vi har kollat vädret i flera dagar på olika rapporter. Jo, ska vi segla dessa tre dygn är det rätta dagarna enligt prognoserna. Vågorna ska ju inte bli högre än 2 m, så det känns bra när vi är lite ”ringrostiga”. Ella som inte heller vill ha ”tuff” sjö tycker att det är nog rätta dagar vi seglar på.

När det gått ca tolv timmar och vågorna bara ökar i storlek känns det inte längre så bra. Det är omöjligt att gå ner och göra mat och att läsa är helt omöjligt. Vågorna är så stora och det är ”krabb sjö” så båten ”kränger” fram och tillbaka. Vi sitter och ”spänner” oss mot allt vi kommer åt så vi inte ramlar mot något när båten kränger. Varje förflyttning är en kraftansträngning! Jag ser att Dan tänker samma tanke. Vi är GALNA som håller på med detta! Varför gör vi det här? När natten kommer och allt blir bara värre känns det igen som en svår ”förlossning” vi kan inte vända om utan vi måste jobba oss igenom detta vad som än kommer….

När morgonen gryr och ljuset kommer tillbaka känns det lite bättre men bara lite. Vi mår båda illa fast ingen har spytt, tack för det i varje fall. Jag tar mig ner och gör gröt till frukost och försöker hålla i mig så jag inte rasar….

Dagen är jämngrå och allt känns bara hemskt och trist, vågorna är fortfarande höga och det blåser upp till 14 m/s. Vi har fått i oss lite gröt så lite har magen att jobba med. Men ingen är sugen på något mer utan försöker behålla det som vi har…

Men båten känns trygg och går som ett lokomotiv i de höga vågorna. Nu gäller det bara att stå ut två dygn till……

När andra natten kommer med en underbar solnedgång, månen lyser med alla gnistrande stjärnor och vågorna börja bli lite mindre känns det lite, lite bättre…

Nästa dag lyser solen och vågorna och blåsten är ”normala”. Det blåser ungefär 7-8 m/s så vi får motorsegla. Men det känns underbart då man kan gå ner och göra lite mat, sitta och läsa och bara njuta av seglingen även om motorn är på. ”Muza” har vi VHF kontakt med så vi är inte långt från varandra. Vi ger bara korta klara meddelande så vi inte misstolkar då det är svårt att höra ibland. Bogdan har ett förslag att ta en annan riktning så de får mer vind i seglen. De kan ju segla hela tiden. Vi svarar att vi tar den lagda kursen och fortsätter så kan de komma efter. ”Muza” försvinner sakta från oss.

Efter en timme säger Dan att det var nog inte bra av oss. Vi ska naturligtvis följa dem ifall något skulle hända. Vi ”spånar” om konteinrar som vi går på till natten och annat. Ja, vad gör vi då när vi inte har livflotte eller Epirb? Vi fantiserar om att knyta ihop alla fendrarna med saker som vi får flyta på…. Vi skrattar och säger att det kommer ej att hända….

När två timmar gått tar vi och ropar upp Bogdan och berättar våra fantasier.

Inom en timme glider ”Muza” upp vid vår sida och vi ser tydligt att hela familjen vinkar åt oss. De motorseglar bredvid oss en stund sen glider de framför oss och håller oss på ett tryggt avstånd. Vi förstår att de också började fantisera och bestämde genast att vara nära oss….

När den tredje natten kommer känns det helt okey och vi ser att månen ska lysa upp vår väg. Vi ser ”Muza” framför oss och allt känns bara BRA!!! Vi har beslutat att ligga och gå sakta med vinden och vänta på ljuset innan vi seglar in mot Las Palmas.

 Det är mitt pass och jag sitter och läser slutet av ”flyga Drake” en berättelse om Afganistan. Jag är så inne i berättelsen att jag inte ser att ”Muza” har försvunnit. Jag lovade att hålla ”stenkol” innan Dan somnade.

Det tar en timme sen är jag ifatt. Men det är svårt att se ”Muza”s ankarlanterna då vi nu ser Las Palmas som en gnistrande pärla i Atlanten. De höga bergen har massor av slingrande ljus som påminner om julgransbelysning. När Dan vaknar bara njuter vi i timmar av skådespelet av de vackra ljusen mot den mörka stjärnklara himlen.

Ett stort seglingsfartyg seglar upp vid vår sida, vi ser att det är 114 m långt och 16 m brett på vår AIS. Det är mäktigt då skeppet glider förbi oss med alla ljusslingor tända.

En underbart vacker soluppgång och vi glider sakta in i Las Palmas…..

Vi träffas vid klarerinsgsbryggan. Bogdan ser ”sliten” men lycklig ut. Òla springer fram i pyjamasen och bara kramar och spritter av glädje att vara på land. Ella ser oförskämt fräsch ut. När vi kramas och tackar för ”eskorten” berättar Ella att hon sovit nästan hela vägen. Hon blev svårt sjösjuk sen fick hon feber. Bogdan har seglat själv hela vägen. Jo, en liten stund natten som var fick han sova ett par timmar. Då förstod vi att de också haft det tufft på seglingen. Men det är konstigt när man sen kommer fram är allt glömt, man skrattar och tycker att allt är okey……