28-30 dec 2008 Fort France, Martinique, Karibien.

Det kändes tomt när Karsten o Cathrin åkt hem. Vi hade en del att göra i båten nu när det blev lite ”space”. Städning och tvätt, det kändes skönt att ta itu med praktiskt arbete. Det fanns ingenstans att tvätta själv så ”Pressing” fick ta all den tvätt som vi var beroende av(även om det kostade en del). Dynorna som vi haft hela Atlantenöverfarten var stela av salt och smuts. Alla blå (6st)flisfiltar från IKEA(de var perfekta då de ej sög i sig saltvatten) som vi haft hela tiden att värma oss på om nätterna och ligga på när dynorna var för blöta av regn eller saltvatten. Alla sängkläder, handdukar och badhanddukar ville vi också ha rena. Mannen på ”Pressing” träffade vi en hel del och vi försökte att berätta för honom att vi var mycket nöjda med resultatet. Dynorna hade jag själv försökt att tvätta i Porto Santo men de blev lika smutsiga efter tvätten, varför vet jag ej. ”Pressing” hade väl ”riktiga grejor”!

Med rena kläder och annat plus att vi ”bunkrade” båten med mycket mat och annat gott kändes det bra att vänta in det nya året. Vi hade ju varit här i Fort de France sen den 22 dec så vi började känna oss hemma. Vi vet nästan  var allt finns. Har redan fått en favoritrestaurang ”den Mexikanska” med mycket trevlig personal och ”Leader Price” har bra och billig mat o dryck. Båtaffären var vi i varje dag så vi har lärt känna personalen. De hjälpte oss med allt vi ville ha hjälp med. Dan ville starta en ”riktig” marina och personalen sa att han var välkommen att samarbeta med dem. De hade problem med de ”styrande” i huvudstaden som inte ville bygga bryggor. De har lovat i 20 år sa marinapersonalen så nu hade de gett upp. Martinique är ett franskt departement i Västindien(fransk koloni 1635) och har 430 000 invånare på ön och tillhör EU. Huvudstaden har inte ens bryggor åt sina turister utan bara för de enormt stora lyxkryssarna från hela världen som vi sett lägga till vid den enda stora bryggan. Men det klart vi långseglare ger ju inte så mycket pengar till staden som de rika turisterna som vi sett gå med massor av kassar tillbaka till lyxkryssarna. Men under de dagar vi legat på ”svaj” har vi fått samla regnvatten för att kunna laga mat och ta en dusch. Men vi trivs faktiskt jättebra här speciellt med den vackra stranden och det rena vattnet(skulle det vara bryggor här skulle vattnet säkert vara smutsigt).

Vi hade börjat undrar hur vår kära ”Muza” familj mådde egentligen efter Atlantenöverfarten. De hade kommit fram den 25 december och sänt ett God Jul till oss från Le Marin. Den hamnen låg precis vid början vid ön där vi seglat in, men vi fortsatte till Fort de France. Vi förstår inte varför de tog den hamnen när vi kommit överrens om att träffas i huvudstaden. Vi förstod att de var trötta men vi bestämde att ta bussen ut till Le Marin som låg ca 40 km från Fort France.

Landskapet i Martinique är underbart vackert även i inlandet. Bussen slingrade sig upp och ner för gröna kullar och berg. Floder, småstäder och massor av sockerrörsplantager överallt. När vi såg ”diamanten” den stora stenen ute i havet förstod vi att vi snart var framme vid La Marin.

Vi ringde Ellas telefon massor av gånger men den var avstängd som vanligt för att spara batteri. Vi gav upp och satte oss att äta på restaurangen för ”båtfolket” ”Mango Bay”. Lyxiga båtar vart än vi såg från de stora fönstren. Bosse på ”Långben” berättade att här var den största hamnen i Karibien för uthyrning av stora segelbåtar och katamaraner för folk i hela världen. Och det kunde man inte gå miste om….

Väl ute försökte vi att se ”Muza” genom alla hundratals båtar som låg på ”svaj”, (för de låg aldrig vid brygga). Helt omöjligt att se, vi fick ge upp!

Vi hann gå ett par seg när Dan ropar ”Bogdan”!!! Där var vår kära ”Muza” familj med kassar av mat och baguetterna stickandes upp!!

Kramar och pussar på kinden och alla pratade i mun på varandra. Varför hade vi seglat till Fort de France? Vi hade ju kommit överrens om La Marin, den största hamnen i Martinique, i Las Palmas. Karsten, Dan och Bogdan hade pratat om det klart och tydligt…..Ja, ja vems var felet? Dan tog på sig misstaget då han trodde att största hamnen var i huvudstaden som det alltid är, men som vi nu vet att så är inte fallet i Martinique!

Vi hamnar alla i den gamla dingen och Bogdan ror oss till ”Muza”. De har ankrat vid mangroveträden. Massor av mindre segelbåtar ligger ankrade bredvid. Ola´ hoppar i vattnet och simmar i timmar runt båten, plaskar och skrattar medans vi berättar hur vi haft det på Atlantenöverfarten. De vita fåglarna som vi inte kommer på vad det är för sort (på latin: Sterna antillarum) sjunger vackert från träden och mörkret faller över viken.

De hade haft det mycket ”tufft” de sista fyra dagarna med nära stormstyrkor. Vi slapp dessa vindar men befarade att ”Muza” inte skulle hinna slippa dem. Ella tyckte inte att resan varit särskilt kul. Efter två veckor hade hon börjat misströsta och ville aldrig mer segla. Men hon tänkte på mig och min rädsla för ångest så hon kämpade på när hon visste att jag hade det säkert som hon. Ola´ hade inte tyckt någonting var svårt. Hon hade läst och lekt som vanligt och inte ens varit sjösjuk de sista dagarna. Men Bogdan hade varit mycket trött, så de hade sovit många dagar för att komma ifatt. Men nu var de på gott humör och det riktigt ”lyste energi” om dem alla tre. Nu ville de att vi skulle segla till dem till nyår! Och det klart, skulle vi fira med några så var det med dem!

Vi hade en hel del var att göra i Fort de France så vi bestämde oss att bli kvar den 30 december. På nyårsafton skulle vi segla till våra vänner i Le Marin.

När vi handlat allt och var på väg ut till båten såg och hörde vi att det var något på gång i hamnen. Flera scener var uppsatta och massor av scenarbetare höll på med ljud och annat. Att få någon som helst information på engelska visste vi redan nu att det var omöjligt att få så det var ingen ide att tro att det gick att fråga. Ingen fransman kan engelska, det är sant! Ingen vill kunna engelska rättare sagt! Hur många gånger vi frågat men fått huvudskakningar till svar. Vår båtbutik hade hjälpt oss med all information, ingen annan. Ibland blev man full i skratt. Överallt stod det engelska skyltar som ”Rent a car” osv. Man undrar varför det inte stod på franska då de ville vara så renläriga”? Barnen i skolan lär sig inte engelska. Alla andra språk men inte engelska…..

När vi till slut kom ut till vår vik som det var ca 15 långfärdsbåtar till på fick vi en chock! Här var hundratals med båtar, små och stora motorbåtar med ungdomar som skrek och härjade… Dan blev nästan tokig när han såg att flera båtar ankrade över våra linor till våra två ankare. Ingen brydde sig och då började musik dåna över hela staden. Vi var mitt inne i en stor konsert med populära artister och band. Där satt vi i båten men även de andra ”långfärdseglarna” på första parkett och fick faktiskt tidernas konsert med underbar musik från klassiskt av en stor symfoniorkester till populära ”salsaorkestrar” och enskilda populära sångare (det hörde vi då publiken sjöng med i alla texter).

Kvällen avslutades med ett fyrverkeri vi aldrig varken förr eller senare får se i livet. Fyrverkeriet pågick i ca en timme och ackompanjerades av den fullstora symfoniorkestern mycket väl inövat! Folk stod på båtarna och skrek av hänförelse och vi måste medge att det var helt fantastiskt. Jag ville ta bilder men förstår att fyrverkeri ej går att dokumentera det måste ses!

Dan blev verkligen förvånad då alla båtarna försvann lugnt och fint fast det lät mycket av ungdomarna på håll. När alla båtarna var borta och våra kättingar var orörda måste han medge att de franska ungdomarna kan då handskas med motorbåtar, eller så hade de tur!

Nyårsafton den 31 dec 2008.

Seglingen till Le Marin gick bra. Det var bara ca 30 distans så det tog bara 5-6 timmar med genuan och motor på slutet. Vi skulle ligga för ankar bredvid ”Muza” i ”mangroveträsket” som Dan sa att han inte ville. Han ville ligga vid brygga så vi kunde göra allt som behövdes till båten. Om vi ligger för ankar tar allt sådan tid med ”dingen” fram och tillbaka. Vi visste också att få en plats var nästan omöjligt då det fanns så få till oss ”privata”. Uthyrningsbåtarna hade massor av platser och de kunde man inte få fast de var ute och seglade i veckor. Vi chansade och lade oss vid en stor brygga för hyrkatamaraner. När personalen kom efter tio minuter var de något irriterade och frågade varför vi inte anropat dem på VHF. Då ljög vi och sa att vår motor inte fungerade så bra, att vi måste på reparation så fort som möjligt. Det fungerade faktiskt! Vi fick en bryggplats! Man får bara säga ”vita lögner” eller kanske ”grå” om man måste. Vi hade faktiskt problem med vattenpumpen till motorn kom vi på senare.

Nyårskvällen och natten firade vi på vår båt med Bogdan, Ella och Ola´. De hade med sig en jätteflaska med champagne och en stor Brieost, vi bjöd på snacks, frukt, godis och inhemsk musik köpt i Fort de France. Òla och Ella hade gjort ett jättefint halsband till mig med en snäcka från Porto Santo där vi träffades första gången(för länge länge sedan…) då de hade bogserat in vår båt. Den fick hänga runt halsen hela nyåret som en påminnelse om vilken lycka familjen gett oss. Den snäckan ska jag bära med kärlek!

1 -15 januari 2009 La Marine

Nyårsdagen sov vi länge, när vi sedan hade vår extra långa frukost pratade vi mycket om våra nära och kära inför detta nya år 2009. Att vi är så tacksamma att alla är friska och krya så vi slipper att oroa oss. Jag har ”Skypat” och sagt Gott Nytt år med mina barn och barnbarn och sett dem på ”bild” som är helt underbart. De börjar bli vana att se sin mor/mormor på bildskärmen. Ibland har jag svårt att hålla tårarna tillbaka när jag ser hur mycket jag saknar dem och vill ”hålla dem i min famn”. Men oftast är det bara ”vardagshärligt” att se dem friska och glada! Jag är tacksam att tekniken finns i min närvaro och att Dan sköter om den, han skypar också med sina pojkar nästan varje dag!!!!Min mor, bror och syster har jag också kontakt med på ”Skypen”!!!  Min mor ”skypar” tillsammans med min bror och svägerska så jag får se att hon är så frisk och kry som hon säger.

 Mor min undrar ofta varför jag inte längtar hem. Jag försöker förklara att jag gör det men vill inte lägga så mycket energi på hemlängtan då jag ju vill njuta av att vara här! Dan längtar mycket mer hem jämfört med mig. Men det har vi diskuterat några gånger och kommit fram till att nästan alla föredrag vi hört på OSK har mannen längtat hem mycket mer än kvinnan vid långseglingar. Kanske vi kvinnor kan njuta mer av ”här och nu”. En sak jag kommer ihåg från en av vad långseglarkvinnorna sa ”Hade du fin kontakt med dina nära och kära innan du åkte finns det kvar när du kommer hem”. ”Och hade du det inte är det dags att jobba på det när du kommer hem”. ”Men just nu ska du njuta av allt du får se och upplever”.

Dagarna på Le Marin är sol, värme och vardagliga sysslor. Tidigt på morgonen innan det blir för varmt joggar vi en runda runt ett bostadsområde för ”invånarna”. Samma rutin som vi har, har också barnen och föräldrarna som skjutsar barnen till skolan. Rundan vi joggar har flera skolor på vägen. En klunga barn med vita t-shirts som ser ut att gå på högstadiet går med ryggsäckar och fnittrar. En annan klunga barn med rosa t-shirts ser ut att gå på lågstadiet i en annan skola längre bort. Läraren som undervisar har samma färg på sin t-shirt som sin klass. Smart sätt att ha koll på vart alla tillhör. Jag kan inte komma ifrån att kika på eleverna, skolorna och lärarna! Jag ser färgerna vit, rosa, grön, gul och lila under ”rundan”. Dan skojar med mig och säger att det ”lyser lärare om mig också”, ja, ja man har väl varit med ett tag..”

Långfrukost, disk, tvätt och städning tillhör rutinerna som hemma. Fast här går vi hela dagarna med bikini och badshorts. Jag kom på att jag har haft bikini sedan jag kom till karibien. När det blir alltför varmt löddrar jag in mig och tar ett ”dopp” dusch med båt slangen. Jag blir ren och bikinin med! Så det blir inte så mycket tvätt om jag ska vara ärlig. Men sängkläderna, lakanen blir fort ”svettiga” i den 30 gradiga natten, så dem tvättar jag ofta!

Ska tillägga att jag ångrar mig att jag inte köpte ”moskitonät” av läkaren som gav oss sprutor. Hemma får jag inga myggbett då mitt blod inte är intressant(Dan får massor av bett hemma). Men här sticker alla, jag menar alla moskitos bara mig!!!! Dan har kanske ett bett som han ”gnäller” om. Men hela min kropp är full av bett. Ett tag trodde jag att de gjorde mig trött och slö (fast det var värmen) Men nu är jag pigg igen och kan kanske säga att man ”vänjer sig” med det mesta. Har försökt med en moskitospray, men den verkar de gilla……Så nu är jag på jakt efter ett nät som håller dem borta, om det nu går. De hemska djuren är också så små men låter som propellerplan när de går till attack! Fy, fy fy….

  Dan håller på med allt som har med det tekniska att göra. ”Lazyjacks ”(som seglen lägger sig i när man tar ner dem) måste sättas upp. ”Dirken” är superviktig som håller upp bommen måste planeras och monteras. Oljan bytas i motorn. Motorn ska göras ren. Vattenpumpen som läcker ska beställas från USA. Ja, det är en hel del som ska göras och Bodan är med hela tiden….

Måndagen den 5 januari har Bogdan beställt en hyrbil och vi ska tillsammans utforska ön.

Vi tittar tillsammans på kartan och bestämmer oss för vilken ”rutt” vi ska ta. Vi har hela dagen på oss men när mörkret faller vid sju tiden ska vi försöka vara ”hemma”.

Naturligtvis ska vi upp i bergen. Dan våndas för de höga höjderna men okey, vi tar ”tjuren vid hornen”.

Vi tar kustvägen förbi Fort de France. Vi har ju åkt här några gånger så Dan och jag känner vägen väl till huvudstaden. Sockerrörsplantager var man än ser och som vid en märklig gräns blir det plötsligt bara massor av bananplantager. Vi passerar en liten stad som heter Le Morne Rouge i bergen. Staden är liten och sliten. Vi ser även här barn i t-shirts i olika gruppfärger på väg från skolan eller till. Kyrkan är även den sliten men vacker inuti.

På den slingriga vägen hamnar vi till slut i ett Naturreservat, en bevarad regnskog. Vi stannar och vandrar i ett sagolandskap. Porlande bäckar med hängande lianer som man bara sett på film. Man vill att en apa kommer slängandes i en av lianerna, eller kanske Tarzan. ”Krukväxter” stora som träd och vackra i sin naturliga miljö. Kollibrir som flyger från blomma till blomma.  Jag och Ella fotograferar hela tiden för allt är så vackert!

Vi fortsätter upp mot vulkanberget Montagne Pelee 1400m. Vägen slingrar sig upp och ju högre upp vi kommer desto dimmigare blir det. När vi stiger ur är det svalt och skönt ca 20 grader. Vi ser att folk går med tröjor och ”huttrar”. Vi njuter verkligen av det svala vädret men det är synd att vi inte ser den fantastiska utsikten som det ska vara härifrån. På ett plakat kan man läsa om vulkanens historia. 1902 förstördes dåvarande huvudstaden Saint Pierre av ett vulkanutbrott. Alla 30,000 invånarna dog utom en person som satt i en fängelsehåla. Vi vandrar runt lite i dimman men Dan har ett förslag att vi går och fikar. Ingen protesterar utan vi går snällt in i caféet. Här går servitrisen i tjocktröja. Ja, man har olika referenser. När vi senare kommer ner till havsnivån är det så varmt att man längtar ”upp” igen.

Nu ska vi upp till den norra delen av Martinique. Vi hamnade i en liten fiskehamn Le Precheur. Värmen var nästan olidlig men vi kämpade på. Vi gick ner till stranden och fick se massor av krabbor. Några fiskare stod och lagade nät. De tittade på oss som om det inte var så ofta det var turister här. Och såg vi oss omkring var det bara vi…

Vi fortsatte på de slingriga vägarna. Det var vackra stränder men inte många människor som badade. Vägen blev gropigare och till slut var det ingen väg kvar. Vi stod mitt i en ”djungel” av växter som hängde över vägen. Vi hade åkt vilse! En jeep stannade och undrade vad vi var för ena? Var är vägen till norra Martinique? undrade vi .

De i jeepen förklarade att vi var helt fel! Kartan visade bara gångstigar till stränderna här och det var timmars gångväg. Det var bara att vända och åka tillbaka till Le Morne Rouge!!! Det är ju många mil! Men vi hade ju luftkonditionering tack och lov!

Efter många ”skumpande” mil hamnade vi på en liten ort som heter St Pierre. Det var intressant för dit ska vi segla resonerade vi allihop. En genuin ort med vacker vik att ankra i och underbar strand med rent och klart vatten.

När vi ännu en gång passerade Le Morne Rouge sa vi att denna ort kommer vi nog aldrig att glömma. Och jag tyckte nog att ”mackgubbarna” där vi tankat tittade extra efter oss.

Bananplantager överallt. Vi sa att nu måste vi stanna och kolla på dessa bananstockar.

Det låg små förkrympta bananer under träden som de hade beskurit bort. Sen hade de trätt en blå plastpåse över stocken. Ingen visste riktigt varför men vi trodde att det var ett skydd av något slag. När vi sedan åkte genom landskapet såg vi de blå påsarna som prickar överallt!

Martinique är bergigt, kulligt, grönt och mycket vackert. Byarna ligger som färgklickar längst vägen. Här målar man med alla klara färger som finns. Ett hus kan ha många skarpa färger. Inga hinder verkar finnas när det gäller färger.

När vi kommer till den östra kusten är det klippigt och fina utsikter mot Atlanten. Vi stiger ut vid en utsiktspost. Vi möts av en massa vildkatter som ligger loja i värmen. Óla får genast en åthutning att inte röra dem. Jag ser hur Óla tittar längtansfullt efter katterna. De var intressantare än utsikten!

På de Östra kusten ligger också Sainte Marie där ska vi stanna och se ett rom destilleri, St James från 1765 . Här har de också ett museum där de visar hur det gick till förr i tiden. När vi sett alla gamla saker som användes från förr skulle vi få smaka av alla rom sorter som fanns. En kvinna från trakten hällde upp i små snapsglas. Bogdan som körde fick bara lukta… När vi smakat på alla och blivit lite ”salongsberusade” köpte vi av alla sorter. Cocosrommen blev en favorit. Smart att bjuda så mycket rom, då tappar man ju omdömet och köper av allt. Ja, det tjänar de ju på förstås!

Stämningen var hög i bilen och nu skulle vi ut och äta. Vi körde överallt för att hitta en restaurang att äta på. Men nej, ingenstans fann vi något som passade.  På ön har de bara mat efter klockan 18.00! Före är det bara dricka som gäller. Så vi åkte ”hem” till Le Marin till vår egen Marinarestaurang och åt för klockan hann bli över sex. En sak till som var bra med att vi åkte ”hem”, Bogdan fick ta en stor starköl till maten, bilen skulle lämnas nästa dag! Tack Bogdan för en fin dag, du körde bra i bergen!

Bogdan och Ella väntade på en god vän från Polen, Jacek en långfärdseglare som seglade över atlanten två gånger om året som ”levebröd” med betalande ”crew”. Varje dag Bogdan, Ella och Óla kom till oss var det prat om Jacek. Nu var han på Barbados och lämnade sin senaste ”crew”. De hade kommit överrens att träffas i karibien och ”slå följe” några veckor. Jacek visste alla fina fiskevatten och öar som var intressanta.

Dagarna gick med ”pyssel” med båten och umgänge med våra vänner då Jacek en dag ”dök upp”. Han hade ingen telefon och hade letat många timmar efter sina vänner och så hittade han dem till slut.

Fredagen den 9 januari hörde vi ett ”stohej” och rop vid vår båt stod Bogdan, Ella och ´Ola och ropade ”Jacek har kommit”!!!

Med händerna fulla av glass, vin och annat kom hela ”gänget” upp på vår båt och vi kunde äntligen få träffa den märklige vännen Jacek!!!

Jacek lyste av lycka då han berättade att han lämnat två intelligenta, vackra, unga polskor på Bahamas. Han önskade att atlantenöverfarten den här gången hade varit dubbelt så lång. Sååå underbart han hade haft det. Jacek som själv var i pensionsåldern hade fått njuta av flickornas matkonst, diskussioner och ungdom! Hans fru som var med då och då var i Polen just nu, så det var lite ensamt ibland på båten. Han var glad att de två männen som var tänkta som ”crew” inte följde med. De var helt ”fel” att ta med över Atlanten då de redan vid första diskussionen hade sådana förväntningar på mat och annat som inte gick att tillmötesgå, så Jacek bara sa att de inte fick följa med. Sedan kom ”flickorna” som skänkta från himlen! Jacek var lyrisk!”Allt har en mening” sa han hela tiden.

Jacek hade ”huvudrollen” hela kvällen. Vi frågade och han berättade mer än gärna om allt han visste om Karibien och allt om långfärdsegling. När kvällen var slut och vi hade ätit och druckit slut på det mesta hade Dan och jag en lista över alla öarna i Karibien, vilka öar som var bra och vilka som var dåliga och varför. Vi fick exempel upplysningar att vi skulle akta oss för ”tyske Jan” på Domenica som var så ”fin i ögoná” att vi skulle vara trygga med hans hjälp men när båtägarna kom tillbaka var båten borta och fanns vid en brygga där Jan sagt att de ”bärgat båten för den hade drivit ut till havs”. Så ägarna skulle vara glada att han fanns….

Det var dags att skiljas från Jacek men det var sorligt att skiljas från våra fina vänner på ”Muza”. De skulle segla till fina fiskevatten norrut med Jacek. Bogdan hade till och med köpt en harpun! Vi hade kommit överrens om att vi skulle stanna och fixa allt det vi ville ha klart på båten och sen skulle vi träffas på Berbuda en underbar liten ö  norrut enligt Jacek. ”Där träffas vi om några veckor” sa Bogdan.”Ja, telefonen har ni ju aldrig på det vet vi ju så vi håller kontakt på mailen, den kollar ni ju då och då” Hoppas vi får kontakt annars går vi och letar efter varandra som vanligt!! När jag kramade om Ella kände jag att vår kram varade länge än vanligt och vi kände nog båda att vår tid tillsammans börjar sakta sina ut……

Dagarna efter när ”Muza” hade seglat iväg var vi i ”full gång” med att få båten fixad. Jag gjorde ren teaken och lackade. Dan fixade allt det tekniska. Naturligtvis har vi samtidigt sköna lata dagar samtidigt som vi ”jobbar” på båten. Det är det som är vår ”melodi” att ej bara lata eller bara jobba utan dela upp dagen med jobb och att lata sig i bra proportioner. Ta dingen ut på en tur och kolla nya ställen eller ta promenader runt i omgivningarna, gå på marknaden eller bara sitta och ta en öl på något mysigt ställe eller träffa andra seglare på marinacafeet eller baren.

En händelse vid baren bara måste jag berätta om. Vi satt och pratade med några finska seglare då en kackerlacka stor som en råtta tog sig över golvet. Alla stirrade och kommenterade kackerlackan då den plötsligt rusade upp på mina ”moskitobitna” ben. Jag ställde mig upp och skrek rakt ut av obehag. Då reste sig en färgad Martiniquebo med spärrade vita ögon, tog en stol och fullkomligt ”krossade” kackerlackan!!! Allt på baren ”stannade upp”. Mannen som ”krossat” djuret log mot mig med ett stort vitt leende som sa ”det var jag som hjälpte dig”!!!!

Vi har träffat en hel del seglare från hela världen och tagit del av deras erfarenheter. En seglare som kommer från Australien, Marcel var ”crew” på en enormt stor segelbåt med många tekniska finesser(värd ca 150 milj. kr!) som Dan blev mycket imponerad över. Han hade haft en restaurang i Sidney som han nu sålt. Hans gäster hade varit ”Sting”, ”Dolly”, ”Steve” (som dog av rockan) och andra ”kändisar”. Nu ville han göra andra saker i livet som att fotografera undervattenbilder som han sålde till olika tidskrifter. Han skötte båten tillsammans med ett annat par från Australien. Ägarna skulle komma ombord på st. Marin senare. Vi träffades några gånger och hade trevligt. Vi hade också Jan Stenbecks båt till granne och lärde känna båtens ”crew”. Vi fick se båten inifrån med alla finesser fastän de var dolda då båten skulle vara av ”äldre modell” som en ”polerad möbel”. Att träffa dessa människor var både intressant och nyttigt för oss som inte ”varit med i båtsvängen” så länge. Gemensamt för alla dessa ”möten” är att alla ”sjömän” är mycket ödmjuka och vänliga.

Någonting som inte är fullt så roligt och enkelt är att införskaffa eller utföra till synes enkla uppgifter som att få ett paket eller skicka ett paket från Karibien.

Vi skulle få ett paket från USA med express(vattenpumpen). Vi skulle hämta det på vår marina. Oj, vad enkelt trodde vi! Men….

1.    De ringde från flygplatsen kl 9.00 och bad oss komma till Fedex (vid flygplatsen) om vi ville ha paketet denna vecka. Okey, vi kommer.

2.    Vi fick tag i den kommunala taxin då den kostar ca 10 euro för två. Vi ”skumpade” i den 30-40gradiga fullsatta minibussen ca 40min.

3.    Väl framme letade vi i ca 20 min runt hela flygplatsen fast vi frågade hela tiden(de pekade endast åt något håll) Hittade Fedex i en byggnad söder om flygplatsen.

4.    Visade pass och andra papper, fick stämplade papper att ta med till NÄSTA STÄLLE.? De pekade åt ett håll från flygplatsen norrut.

5.    Vi gick och gick fel, frågade och frågade och alla pekade längre och längre bort.

6.    Vi ”stapplade” längst en ”riksväg”( klockan var nu ca 11.45) och såg en stor byggnad långt långt borta….

7.    Frågade, de pekade, pekade och till slut fick vi paketet långt inne på ett inhägnat område efter många papper och stämplar.

8.    Vi ”stapplar” tillbaka mycket hungriga och TÖRSTIGA( vi hade glömt vattenflaskan!) till flygplatsen.

9.    Vi äter och dricker på flygplatsen, god mat, tack för det!

10.                Hittar ej den kommunala bussen. En som kan engelska förklarar att de är svåra att få tag i här på flygplatsen men att vi kan gå ditåt….!!

11.                Dan bestämmer att vi tar TAXI som kostar 50 euro !!!! Men nu vill vi HEM!

12.                Klockan 15.00 är vi hemma!!! En arbetsdag!!!!

Men PUMPEN kostade 60 euro från USA och 650 euro här på marinan, så vi tjänade en riktig ”hacka” i varje fall!!!!!

Ps. Att skicka paket tog inte så lång tid men det var stort besvär och många missförstånd.

15 januari 2008

Saint Anne är en underbar ”beach” i närheten av Le Marin. Jag ville dit och bara bada en heldag på stranden, bara bada och sola. Vi hade fått höra att det är som ett PARADIS med kristallklart vatten och vacker miljö. Vi tyckte det tog för lång tid med ”dingen” så vi tog bussen. Och det var underbart! Vi badade, solade länge (tills Dan blev hungrig som vanligt!) Vi vandrade runt på stranden och tittade på alla ”lyxhotell” och parker. Vi åt på en mysig strandrestaurang och bara njöt!

I den lilla ”byn” Saint Anne gick vi runt och hamnade till slut på ett ”musikställe” med inhemsk musik. Utsikten var mot havet och vi såg segelbåtar ligga på ”svaj”! Dansgolvet var fullt av ”svängande” ben och musiken var härlig, då bestämde vi oss att här ska vi också ligga på ”svaj” nästa vecka. Finns det någon bättre plats att vara på när jag fyller år än Saint Anne?