Karibien, Martinique Saint Anne 16- 27 januari 2009.

Vi skulle nu segla vidare till St Anne som låg några distanser från Le Marin. Vi skulle nu se till att vi hade allt klart som kunde göras lättare vid brygga.

Det mesta var gjort med motor och annat tekniskt på båten. Vi hade verkligen fått ”till det” så båten såg riktigt fin ut trots allt den varit med om. 

Vi träffade ett kanadensiskt par som vi verkligen ”kände för” som hade förlorat sin mast vid överseglingen över Atlanten. De var nu på väg hem till Kanada men måste stanna här på marinan flera månader innan en ny mast kom på plats! De hade haft turen att få hjälp på havet av en bunkerfartyg från USAs militärflotta som skänkte dem 400l diesel så de kunde ta sig till Karibien. Paret hade inte gillat folk från USA förut men nu stod deras grannar högt i kurs!!!

Vi visste att nu skulle vi ligga ”för ankar” en längre tid så nu måste vi fylla på våra förråd av allt vi behöver. Jag skulle köpa de tavlor jag hade valt ut av en lokal konstnär som vi lärt känna under de dagar vi gått till marknaden. Köpa lite souvenirer, frukt, grönsaker och annat på den lokala marknaden. På ortens stormarknad köpte vi allt annat.  När allt var bunkrat, all tvätt tvättad och båten var ren, fylld med diesel då var det dags att ge sig av.

Konstigt nog, fast jag ser fram mot att segla iväg är det med en viss saknad jag ser tillbaka på platsen vi lämnar. Fransmannen som sitter och ”plinkar” på sin gitarr varje kväll i sittbrunnen. Det franska unga paret med sitt lilla barn som har en liten tvättmaskin fastbunden på aktern som går hela dagarna. De engelska ungdomarna som cyklar, leker med sina hundar och ”stökar” på bryggorna. Den lilla billiga ”favo” restaurangens familjemedlemmar som vi lärde känna. Alla ”långfärdseglare vi pratat med på samlingsstället ”Mango Bay” som berättat om sina upplevelser och gett oss tips och idéer. Klart att vi aldrig glömmer Le Marin.

Saint Anne 19 – 27 januari 2009.

Att komma in i St Annes vik är som att åka ”slalom” mellan ”fiskebollarna” eller ”krabbtinor” som det oftast är. Att få ett nät i propellern är inte kul!

Att ligga på ”svaj” är inte Dans favorit. Vara orolig att ”dragga” gör att natten blir orolig och man har svårt att lämna båten någon längre tid. Jag fick naturligtvis använda mitt nya ”snorkelset” till att dyka och kolla att ankaret satt bra. Vi satt ändå och ”glodde” hela kvällen på olika referenspunkter eftersom det blåste lite som gjorde att båten hade olika positioner hela tiden. Natten blev som vi förstod orolig då någon måste gå upp och ”kolla” hela tiden fast vi hade plotterns ”ankarvakt” på. Men den pep hela tiden då båten ”cirklade” runt så vi stängde av den till sist. Vilda historier har vi hört om båtar på ”drift” och båtar som kört in i varandra om natten som ”draggat”.

I St Anne viken låg hundratals av båtar från hela världen. Bredvid oss ett nudistpar från Frankrike som sprang på båten i bara ”mässingen”. På andra sida ett par från Holland som vi aldrig såg, bara att de var på båten eftersom ”dingen” alltid var där. På en del båtar är det ”storfest” och massor av ”dingar” ligger som ”blomblad” runt ”festplatsen”. Ibland kommer en hög med människor i kolmörkret, skrikande och tjoande på vattnet. Man ser inte ”dingen” av tyngden och massan, berusade, inga flytvästar, inga åror med motorn i högsta fart. Sen undrar man varför de flesta olyckor som sker här är just med ”dingen”. Våra finska vänner Jorma och Riita måste vara kvar i Le Marins närheten till sjukhus, då Riita ramlat med handen rakt ner i dingens motorproppeller och handen var svårt skadad. Nu opererad men med framtida men.

Det kom massor av hyrda katamaraner som kom och gick hela tiden, de seglade långt in i viken då de inte går speciellt djupt. På ”håll” såg vi en svensk flagga och många finska, amerikanska men mest var det franska båtar.

Jag gillar att ligga ”på svaj” speciellt då vattnet som det är här är mycket rent. Man kan bada och snorkla från båten och leva ett mera ”privat” liv. Och när dagarna får gå och vi ser att båten ligger ”stabilt” ankrad kan vi ta längre tid på oss på land. Jag gillar också att ha ”dingen” att ta oss till stranden med fast det är lite ”jobbigt” ibland när det blåser upp och man blir genomblöt. Vi har nu ”vattentäta” ryggsäckar så inget blir skadat.

Ligga på ”beachen” i St Anne är verkligen semester! Jag älskar att vara i det 30 gradiga vattnet och bara njuta. Överallt semestrande för det mesta hotellgäster överallt som också bara njuter.

Dan står ut en liten stund sen vill han äta, dricka eller bara röra sig. Vi får kompromissa. Man kan ju sola fast man ”vandrar” och sen kan man ju ”hoppa i” då och då. Och hungrig det blir man ändå förr eller senare så då går vi till något ställe och äter sallad eller åker tillbaka till båten en stund.

St Anne är en litet ställe som har en kyrka, skola, marknadstorg post, bank och massor av små butiker och restauranger och naturligtvis ett bageri där vi oftast hamnar. Färskt bröd varje dag är ett måste, så när vi tar vår dagliga joggingrunda slutar vi oftast vid bageriet. Sen gäller det att se till att brödet inte blir blött under ”dingeturen”.

 St Anne är verkligen vackert där ”hon” ligger som ett ”smycke” längst kusten med alla sina färglada hus och blomster. När vi ligger i viken hör vi skolklockan, kyrkklockan, trummor och annan musik från ”musikstället” och den evigt galande tuppen!

Att fylla år under den stränga vinterperioden är oftast inte kul då man alltid måste ”sitta inne” hemmavid. Nu får jag den stora äran att fylla år på en plats då man vill sitta utomhus mer än gärna!

Mina ”presenter” var att köpa ny klänning och smycken, sen gå ut och äta och DANSA!!!!

Hela födelsedagen var bara min dag. Dan fick följa med ut och in i butiker och vara smakråd. När vi sedan ”klätt upp” oss under kvällen och var på väg, fick vi en överraskning då vår vän Svante från Le Marin dök upp längst relingen! Han skulle komma till ”musikstället” med sin vän Barbro som hade kommit från Sverige dagen innan. De hade kommit speciellt för att fira mig!! En underbar födelsedag med färsk grillad tonfisk, ortens grönsaker, vitt vin, ”pina colada” mmmm… och Salsa.

Dagen efter kom Svante och Barbro på lunch till vår båt. Vi var alla lite trötta efter ”natten” men vi hade planerat att ta en vandringsled längst den södra kusten tillsammans.  Barbro som hade ”många strängar på sin lyra” ville ge mig en extrapresent, jag hade ju fått champagne redan. Presenten var lite ovanlig, jag skulle bli spådd i Tarotkort. Vet inte varför men jag blev lite nervös när Barbro tog fram korten. Jag sa något som ”Jag vill inte veta hemska saker”. Barbro sa att sådant sa man aldrig. Hon tog upp korten och började kupera. Två kort ramlade ur. Barbro tog korten och sa att det är helt klart mina två kort. Jag vill inte berätta precis vad hon sa, men det var två kärleksfulla kort med bara positiva energier!!! Hon tolkade dem så att jag skulle fortsätta vara den jag är och gå den väg jag gick! Jag blev så berörd av tolkningen att jag kände hur tårarna kom. Den väg jag ”gick” hade ju inte varit så lätt om man tänkte på allt som hänt de senaste månaderna under seglingen. Men att jag går rätt väg det vet jag nu när jag njuter i Karibien!

 Svante som lagt sig ner i salongen och var beredd på att läsa en lång stund (då korttolkningar ofta tar mycket lång tid) blev förvånad då vi var klara på fem minuter.

 Svante som hade gått leden förut skulle ”guida” oss. Leden heter ”Foret Domianiale Littorale” och är också nationalpark. Leden börjar med ängar där ”Martiniquekor” går och betar. Sen fortsätter leden upp och ner genom ”djungelliknande” former ner till havet som öppnar sig till små ”privata stränder” längst leden med utsikt till ”The Diamond”.

Vi ser hundratals med krabbor som springer snabbt ner i sina hålor när vi kommer. Giftiga träd med röda markeringar känns otäcka då vi får veta att om man bara nuddar dem eller går under dem kan man få en giftig vätska på sig, speciellt när det regnar. Massor av frukter dignar från träden som Barbro vill plocka och ta hem och kolla vad det är. Vi kommer till ständer fulla av vackra stenar och snäckor. Barbro som jobbar med terapi i sitt arbete vill använda allt det vackra på stranden. Vi går där och plockar, beundrar och pratar om ”livet”.  Vi kommer naturligtvis långt efter ”grabbarna” som ”ropar och tjatar” att vi ska skynda oss!

Vi stannar längst ute vid den högsta punkten och njuter av utsikten. Vi är trötta och sätter oss att vila på en strategiskt ställd bänk. Ödlor och massor av ”svärmorstunga” sitter vi och tittar på under en lång stund, sen är det lika lång väg tillbaka. Korna står fortfarande kvar när vi kommer tillbaka och vi tackar Svante för ”guideturen” som var intressant men tröttande…..

Vi avslutar kvällen på pizzerian som har utsikt mot havet och båtarna. Vår till vänster och deras till höger i viken. Vi sitter och tittar på båtarna och filosoferar över ”sjömanslivet” dess negativa och positiva sidor. Svante ska ”varvet runt” och har bara börjat sin resa, vi känner att vår resa sakta börjar gå mot sitt slut.

Dagarna i St Anne började ta slut och vi måste sakta ta oss längst kusten upp till först St Pierre sedan till nästa ö Dominica sen ön Guadeloupe där alla våra besök av barn och vänner ska äga rum med start den 4 februari.

Vi tog en dag och filmade St Anne som vi verkligen gillade. Det är svårt att ”fånga” alla vyer och ”intryck”, då mycket blir intetsägande på film. Men jag ville verkligen att Saint Anne skulle bli dokumenterat. Vi gick runt i ”byn” och filmade. Pratade med några skolbarn som nyfiket tittade på vårt filmande. Vi avslutade kvällen med att besöka ”musikstället” och försöka filma ”atmosfären” och utsikten mot havet.  Och det klart, vi tog en ”Pina Colada” förstås!

Nu hade vi legat så länge på samma plats(ca 1mån med Le Marin inräknad) att det kändes lite ”pirrigt” att ge sig iväg så långt som ca 60 distans! Ja, det är inte långt men ändå!! Men nu skulle vi bara ta oss till St Pierre och det var ju fortfarande Martinique.

Upp med ankare (Som satt jättebra) och iväg ca 7.00 den 28 januari. Alla sov runt oss, vi såg inte någon som vaknat än. Undrar vad det franska ”nudistparet” tänker då de inte har någon ”granne” att ”visa upp sig för”. Vi skojade om dem att så fort vi satt i sittbrunnen var de uppe ”jobbade” på däck, satt med ”ändan i vädret” och ”fejade” med båten. Men bruna var de, utan märken efter badkläder!

Vi visste att det skulle bli lite blåsigt, men det var det alla dagar mer eller mindre. Idag var det mindre blåsigt, högst 12m/sek! Men vi skulle ju gå inomskärs så det var enkel segling sa alla vi pratat med.

Vi hade också bestämt oss för att ha ”dingen” efter oss då vi sett alla andra haft det under korta sträckor. Vi har även sett att en del har även utombordaren på! Vi tog bort årorna och motor och hoppades att det skulle bli en fin segling.

Det blåste upp på en gång ca 10m/sek. Vi hade andra revet på storen eftersom vi visste att det alltid blåste mer än vad som sagts. Genuan tog vi inte ut helt. Seglingen var riktigt fin och vi kände att det här känns bra. När vi kom i Fort de France bukten började det blåsa upp till 18-20m/sek och ”dingen” vändes upp och ner. Dan fick den på rätt köl igen men bara en stund senare var den upp och ner igen och med risk att slitas sönder i fästena! Vi måste ha upp den i båten annars är vi utan ”dinge”. Tur att autopiloten finns!  Vi slet tillsammans i den kraftiga blåsten men fick till slut upp dingen på aktern! Ut med luften och band fast den. Nu började det ösregna. Vi hade dragit in genuan helt och tagit ut den lilla focken i den kraftiga blåsten. Hela tiden vibrerade focken och det lät illa men seglen stod fint så vi kände att det var en fin segelsättning trots allt. Då slets fockvanten(!) sönder mitt av!!! Vi kunde med ”nöd och näppe” rulla in focken som nu hängde och sladdrade. Vi fick in focken och ”säkrade” den. Men staget ”slängde” då det hängde löst.

Detta är det lugna Karibiska havet!!! Vi tittade på varandra och bara skakade på huvudet……

Det lugnade sig när vi kom till andra sidan av bukten. Resten av seglingen var lugn och fin och vi kunde njuta av den underbara utsikten längst kusten. Men helt avslappnade var vi inte förrän vi såg viken vid Saint Pierre!!!!

Regnbågen var enormt tydlig över hela viken. Regnet hade öst ner precis när vi hade ankrat den första gången. En engelskman körde fram med sin ”dinge” och sa att vi låg för tätt så vi måste flytta. Vi letade och regnet öste! När vi till sist hittat en plats var det nog för nära land men avståndet till de andra båtarna var okey. Jag som reglerade ankarspelet och stod vid förpiken var totalt genomblöt. Jag hade badkläder på mig så man torkar snabbt!

Vinden blåser alltid från ett håll, från land ut till Karibiska havet så då är det enkelt, trodde vi! Så när vinden slutade blåsa började alla båtar snurra och vi som låg lite för nära land drogs mot fel håll där det var för grunt, mot land!

Där satt vi igen och ”glodde” på olika referenser så att vi inte drogs till land eller till de katamaraner som hade kommit efter oss och låg alldeles för nära….

Jo, natten hade gått bra. Vi hade inte dragits mot land och vi hade inte gått in mot några katamaraner!!! Jag, Anne hade tagit på mig ansvaret att kolla båten hela natten då Dan blev lite ”lack” på mig att det alltid är han som ska vara orolig och kolla och jag ligger och snarkar!!! Ja, ja, jag håller med, men nu fick jag beröm att han hade fått sova och att jag tog ansvar.( Jag tog till ett system under natten. Om det var ljust från staden från fören(dörren var öppen så jag såg framåt) var vi vända rätt!!! Var det mörkt då var det” fara å färde”. Det gäller att vara lite lat, då går det bra…….)

St Pierre var inte en ”turistfälla” som Kjelle och Bengt sa. Vi hade tagit ”dingen” och åkt till deras båt och fått all information om den lilla staden. Vi fick också höra om den massivt stora bryggan med teakbrädor och rostfria kraftiga skruvar som ”swallet” hade tagit nu i oktober. Stormen hade varit långt ut till havs men ”vågen” efter stormen var kraftig. Vi fick också massor av” tips ” var vi skulle segla. Vi träffades också på det mysiga L´eskapade där alla ”långfärdsseglare” träffades för att ta en öl, äta och prata. Där kunde man också klarera ut eller in på dator. Enkelt är det på de franska öarna! Värre kunde det bli på nästa ö Dominica fick vi höra. Skulle vi verkligen segla dit? Jo, en del tyckte att den fattiga ön var intressant. En del tyckte den bara var jobbig med alla efterhängsna kanske farliga ”infödingar”!

Vi var tre nätter i St Pierre med sol och bad i det otroligt klara vattnet. Staden är vacker från havet med de grönskande bergsväggarna som bakgrund. De lokala fiskarna med sina färgglada små fiskebåtar som finns överallt. Besök på den lokala marknaden med all färsk frukt och massor av grönsaker och naturligtvis bageriet!

Det är värt att repeteras än en gång historien om denna stad som då var huvudstad. Den stora vulkanen Pelee hade sitt utbrott 1658 och 30 000 invånare dog. Alla dog utom en som satt i en fängelsehåla.