Dominica, Portsmouth lördag den 31 jan 2009.

Vi seglade iväg från Saint Pierre vid åtta tiden på morgonen. Vi skulle segla 55 distans ca 10 timmar till ön Dominica en engelsk ”koloni” som vi hört vara både mycket fattig och ”farlig”. Att man blev lurad och hotad, att man helst skulle segla förbi….

Vi satte upp storen och genuan och fick en fin snabb segling till att börja med. Efter några timmar började det bli ”rulligt” då Atlanten drev på från sidan mellan öarna. Vi hade inte tagit något sjösjukepiller då vi klarat oss rätt bra på de föregående seglingarna så vi blev rätt förvånade då vi båda blev riktigt sjösjuka. I flera timmar hade vi det ”sjukt” men när vi till slut kom till södra udden av Dominica och de starkt rullande vågorna blev ”humana” blev vi båda ”friska” ….

Dominica är en vulkanö och vi seglade längst en vulkanisk kust där man såg berget gå ner brant i havet. Vi skulle segla till den norra delen, till Portsmouth, Prince Rubert bay. Då vi närmade oss och vi såg att solen började gå ner kom en snabbgående motorbåt i full fart mot oss. En mörk tandlös man skrek åt oss på en ”annorlunda” engelska att det brann i hamnen men att han skulle ”hjälpa” oss… 

Dan skrek tillbaka att ”Vi talar bara svenska” och skakade på huvudet. Vi fortsatte utan att titta bakåt. Vi stirrade framåt och diskuterade hur vi skulle göra, medan vi hörde motorbåten bakom oss. Ingen av oss ville segla i mörker men vi kände att vad som helst kunde hända här på Dominica. Skulle vi fortsätta i mörkret till nästa ö eller chansa att ta oss in i Portsmouths ankarvik?

Motorbåten tog fart och körde mycket snabbt förbi oss. Vi tittade efter båten ett långt tag sedan beslöt vi oss att chansa att ta oss in i viken.

När vi släppte ankaret var vi på helspänn båda två. Vi såg att det rykte från stranden men också att det låg massor av båtar runt oss så vi kände oss lite säkrare. Vi stannar bara över natten och seglar iväg tidigt i morgon bitti, då behöver vi inte klarera in oss på ön, sa vi till varandra. Jag började med maten då vi var mycket hungriga efter den ”långa färden”. Våra magar var mycket tomma och bara skrek efter något att äta.

Dan hade gått ner i aktern och hämtat signalpistolen som vi haft i båten sedan båten togs från USA, fast vi visste att den var förbjuden i Sverige. Den tänkte han ha i beredskap ifall vi blev hotade i natt. Då hörde vi något raspande på skrovet och jag skrek åt Dan att nu är det någon här. Dan rusade upp… Bogdan och Òla tittade glatt upp över relingen!

Hela kvällen satt vi i ”Muza” och åt pannkakor med sirap fast vi hade ätit i vår båt före. Bogdan och Ella berättade att de varit här några dagar med sin vän Jacek som seglat vidare med sin ”crew”. Ön var fattig men hade små ”pärlor” som nationalparken med sin borg från kolonialtiden. Här handlades det bara med US dollar och egna EC dollar. Bogdan var lyrisk över alla billiga frukter de köpt och vi fick massor av grapefrukter att ta med oss. Då Ella också är biolog hade de lådor av ”konstiga” frukter som de plockat på ön. Vi fick också höra att det fanns massor av ”boatboys” som ville hjälpa till med det mesta och hade olika sätt att ta kontakt med ”sina” båtar. Det gällde att säga ifrån ordentligt om man inte ville ha dem ”på sig” under sin vistelse. Och det handlade naturligtvis om pengar. Nu förstod vi att vår ”boatboy” hade skrämt oss istället för att ha hjälpt oss….

Tidigt vid sjutiden nästa morgon kastade vi loss från Dominica. Vi såg två enormt stora och vackra skepp som låg i viken. Denna vik Prince Rupert Bay är mycket djup och skyddad för vind och våg.  Bakom oss lämnar vi de två bergen ”The Carbits” ,  West and East som sakta bleknar bort.

Seglingen de 40 distans som vi har framför oss känns lite jobbiga då vi vet att Atlanten ”rullar” hårt på oss från sidan och vi har inget skydd från någon ö. Men seglingen går fint och snabbt och båten seglar stadigt de åtta timmar vi ska segla. När vi seglat förbi Guadeloupes öar The Saints och Marie Galante känner vi att vi är i ”hamn”. Men då ska det hända när man minst anar det. Ett kraftigt ”squall” slår till. Vi ser ”molnet” och har revat det 2:a revet på storen och har bara en liten bit av genuan ute. Molnet närmar sig och båten seglar stadigt i 5-6 knop, det blåser 7-10m/sek. Då plötsligt blåser det upp till 15-20m/sek på en minut och regnet piskar ner. Vi drar in genuan snabbt och jag rusar upp med livlina och tar ner storen som motvilligt stretar i vinden. Dan på ena sida och jag vid masten. Vi skriker som besatta att vi måste ha ner storen annars blåser den sönder! Regnet bara öser ner som om någon häller hinkar med vatten! 15 minuter senare är molnet borta, solen skiner och allt är lugnt igen. Vi tittar genomblöta på varandra, skrattar lite och säger ”Nu vet vi vad ett ”squall” är!! Detta snabba fenomen har vi läst om. På Atlantenöverfarten öste regnet på ibland upp till 6 timmar vid flera tillfällen, det var något annat, kanske bara ett vanligt lågtryck med spöregn……

Guadeloupe, Pointe a Pitre, Marina Bas du Port 1- 20 februari 2009.

Väl inne i hamnen mötts vi av en båt vi känner igen. ”Långben” med Bosse och sonen Staffan tar emot oss på bryggan. Att man alltid blir så glad när man ser en svensk båt och människor man tycker om! Ganska snart dyker Marcus upp från ”Vegan” som ”nästan” hittade ”Sun Chaser” utanför Porto Santo! Mycket har vi att prata om så när vi ”kommit på plats” sitter vi alla tillsammans på ”Sun Chaser” och pratar om allt som hänt oss sen sist. Marcus säger att ”tänk att få sitta på ”Sun Chaser” det trodde man aldrig…..

Dagarna som sedan går är fyllda av jogging, städning, handling och koll på omgivningarna. ”Muza” har också kommit och ligger ankrade utanför hamnen. Vi bestämmer att tillsammans ska vi ”göra ön” som vi gjort med alla de andra öarna vi varit på. Vi blir många då våra vänner från Sverige också ska vara med. Även Marcus på ”Vegan” ska med. Staffan kallar båten ”Fegan” och det tycker alla är så roligt. Men feg har inte Marcus varit som krossat Atlanten med en så liten båt, tvärt om!

På onsdagen den 4 februari hämtar vi Marcus och Sari på flygplatsen. Bleka, trötta men glada möter vi dem och åker med vår infödda chaufför Allan till Marinan. Vi har gjort upp att Allan ska vara vår ”Chaffis” de dagar vi är på ön. Han har ”koll” på det mesta och det behöver vi då det är en stor ö med mycket att titta på.

På kvällen har vi sagt att vi vill vara själva med Sari och Marcus men att vi har ”storfest” på ”Sun Chaser” på torsdagskvällen. När vi druckit champagne och ätit oss mätta tas allt vi beställt hemifrån, men även presenter! Lakrits i alla former, 10 st. stora tuber Kalles kaviar, tack, tack vad vi har längtat! Dieselpump och rör till spisen och mycket annat. Jag fick presenter av Sari men också av mina barn och barnbarn. Jag har under månaderna som gått kunnat ”hålla mig” från allför smärtsam längtan efter mina barn och barnbarn tack vare att jag ”Skypat” så ofta jag kunnat och då sett hur mina kära barnbarn vuxit och ”pratat” med mig. Men när jag fick se foton och samtidigt se hur ett av mina barnbarn, Saga ritat ”mormor” på en teckning kunde jag inte hålla mig, en flod av tårar bara bröt fram……

Torsdagsfesten på ”Sun Chaser” blev lyckad! Marcus och Sari fick träffa våra båtvänner och ta del av alla ”rövarhistorier”. Spagetti på papptallrikar, bröd, snacks, öl och vin för tio personer går bra om man sitter still! Och som man säger ”störst båt har festen” och då får det bli på ”Sun Chaser” de andra båtarna är inte att tänka på!!!!!

En dag ville vi ta en promenad till staden Pointe a Pitre. Det var en kort väg att gå dit men personalen på Marinan ville att vi skulle ta taxi genom kåkstaden som var på vägen dit. Det var en strejk som pågick fast inte med full kraft än då en del butiker var öppna. Men befolkningen var uppretad av alla skatter, dåliga löner och dyra matpriser. Så vi ”rika” fick hålla oss undan…..

Stadsbesöket blev billigt då nästan ingen butik var öppen. Då vi ätit på en av de två restaurangerna som var öppna och tittat på matmarknaden och lite kulturbyggnader tog vi en taxi tillbaka till Marinan. Marinan är som en liten ”fredad zon” med allt vi behöver, massor av restauranger, butiker och annat.

Lördagen den 7 februari kunde passa bra för den ”Guadeloupetur” vi planerat att göra tillsammans med våra vänner. Allan hade ingen diesel eftersom det var strejk så Dan fixade det från båten, tack o lov! Vi började resan kl 9 och skulle vara hemma vid 18.00 tiden.

Allan hade tänkt ut det mesta som fanns att se. Vi började vid ett ananasfält. Många av ”gruppen” visste inte hur ananaser växer. Själv hade jag sett det på Martinique och diskuterat det med Ella som är biolog och kan det mesta. Men när vi såg cashewnötsträdet blev många av oss ställda. Och själva nötterna var också inte vad man trodde. Allan visade oss massor av frukter som han berättade om och vi fick smaka. Men då vi aldrig hört talas om vissa sorter eftersom de inte äts hemmavid är de svårt att komma ihåg. Men Ella kunde allt och imponerade på Allan………

Besök på ett romdestelleri var ett måste eftersom Marcus och Sari inte hade varit på något. Att gå runt och se tillverkningen och att sen smaka av alla sorter är verkligen intressant. Cocosromen var den bästa även denna gång.

Picknick ute vid havet var populärt då alla var hungriga och törstiga. När allt var uppätet och urdrucket och vi hade njutit av utsikten var Allan beredd att visa oss cacaoodlingen med sin lilla” chokladfabrik ”. Nu fick vi se hur en cacaofrukt såg ut både hur den växte och hur de behandlade kärnorna som såg ut som vita luddiga pumpakärnor. Hur de rostades och till slut blev choklad.

Fiskehamnen vid den västra kusten vart fulla av fiskare som sålde fisk eller gjorde rent näten. Runt omkring stod hungriga pelikaner. Allan berättade att på Guadeloupe fanns inga giftiga eller farliga djur varken stora eller små. Därför är ön ett ”paradis”. Jag tänkte för mig själv att djuren och växterna nog trivdes men människorna strejkade ju så det är nog en del som fattas…….

Avslutningen blev den otroligt vackra Nationalparken som sträcker sig på en stor del av Basse Terre ön. Regnskog, berg och vattenfall fanns där som vi inte fick missa. När vi gått i regnskogen och sett alla dessa fantastiska växter som ser ut som förstorade krukväxter vi har hemma, sett Benjaminfikusar som jättestora träd kan man nog bara hålla med Allan, ön är ett ”Paradis”. Avslutningen var i samma underbara anda. Vi badade i ett naturligt vattenfall av sötvatten mitt i regnskogen. Dan sa att mitt ansikte var så barnsligt glatt av allt plaskande och simmande. Ja, jag kände mig som ”pånyttfödd” av det friska underbara vattnet! Jag ville aldrig stiga ur vattnet. Allan som såg oss plaska och leka fick ropa på oss som barn att ”Skynda er, nu ska vi åka, kom upp och torka er för jag vill inte ha en blöt bil!” Som små barn lydde vi motvilligt…….

På mornarna joggade Dan och jag och köpte färska baguetter till frukost som vanligt. Sari och Marcus tog promenader så vi alla fick en motionsrunda varje morgon. Sari hade också ”adopterat” en vildhund som vi kallade ”Lupe”. Varje dag gav hon hunden en liten bit mat så nu syntes inte revbenen som de gjort tidigare. Sari bara visslade lite så dök hunden upp som ”gubben i lådan”, lådan var en tunnel av plåtbitar som skyddade ett avlopp.

Vi turades om att duka och diska och laga mat. Underbart att dela på allt ansvar och alla inköp av mat. Allt blir så lätt och rättvist då allt kostar på. På kvällarna hade vi lite ”festligt” och alla fick känna att det var ”semester”. Vi blev bjudna till Marcus2 båt på mat och även till ”Muza” på fest en kväll.

Vi åkte till underbara stränder i närheten Le Gosier och St Anne(Ja, det fanns ett helgon här också med samma namn!) och bara badade och njöt av ”paraplydrinkar” och allt annat. Vid besöket av Le Gosier träffade vi en sympatisk svenska, Sanaa från Malmö som hade fått lite problem med jobb och annat. Vi föreslog att hon skulle bli ”crew” till Marcus2 som ville ha besättning vid seglingarna till St Martin. Hon skulle höra av sig till honom dagen efter……

På ”Alla hjärtans Dag” den 14 februari hade vi en riktig storfest med Marcus o Sari, Marcus2 o Sanaa och Dan o jag på ”Sun Chaser” med middag och DANS!!! Tro det eller ej men vi dansade hela natten i sittbrunnen. Vi var också dagen innan på en ”Gourmetrestaurang” på marinan där vi ”flickor” var ”stylade” av varandra, det var helmysigt!!!! Man kan säga att det var avskedsfester då vi alla skulle skiljas inom några dagar…..

Den 16 februari tog vi en tvådagars segeltur till ön Marie Galante med Marcus och Sari. Sari ville inte segla någon längre tur med tanke på hur det var vid ”tornadon”. Vi lovade att turen till Galante skulle vara ”lugn och fin”. Det blev en fin tur med delfiner som Sari nästan ”smekte” då hon låg på däck. Marie Galante var en ö som kändes lite bortglömd. Slitna gränder och ”provisoriskt” det mesta. Vi hittade bröd, tomater och ägg som vi saknade, i butiker som såg ut som mörka hål i väggen. Sen gick vi längst de långgrunda vita stränderna och plockade stora vackra snäckor. Vattnet var så rent att man såg botten vart vi än åkte med ”dingen”. Vi åt Saris smaskiga potatisgratäng med tillbehör i en underbar solnedgång med Marie Galante som sakta tändes när mörkret föll…..

Komma tillbaka till Marinan var en chock! Det var rök från många ställen längst kusten. Kravallerna eller strejkerna som det hette hade urartat och det var kaos överallt. Ikväll skulle Marcus och Sari till flygplatsen så det kändes panikartat då ingen taxi eller buss fanns att få. Allan bodde för långt bort och alla vägar var blockerade med brinnande bilar, stenar och nersågade palmer överallt. Väskorna var packade och vi satt och stirrade på varandra. Klockan 18.00 skulle de vara på flygplatsen och nu var klockan 17.30! Sari och jag sprang längst bryggorna och letade efter någon som hade bil och kunde skjutsa. Vi fann ett par som var infödda på ön. De var mörka och jag kände att var det några som skulle fixa det var det detta par. Kvinnan var säker på att de skulle klara det. Hon sa att ”är det någon som klarar det så är det jag”!!!! Jag såg henne i ögonen och jag trodde henne.

Marcus och Sari satt skräckslagna i den lilla vita bilen med tonade bakrutor. De skulle ringa när de var framme på flygplatsen. Efter tio minuter kunde vi inte hålla oss så Dan ringde. De satt i bilen och kvinnan körde som en ”biltjuv” mellan brinnande bilar, stora stenar, nersågade träd. Genom kåkstäder, över rondeller och ner i diken. Men fram kom de till flygplatsen!

 När de senare ringde var flygplatsen spöklikt tom med endast 20 stycken svenskar. Alla andra svenskar från hotellen som skulle med samma plan hade inte fått skjuts då ingen vågade ställa upp!!!

Klockan 20.00 såg vi från båten en (omdirigerad fick vi höra) jumbojet, det enda plan den dagen som lyfte från flygplatsen. Vi tittade mot himlen och nu visste vi att de äntligen var på väg!