Guadeloupe, Point a Pitre, Marina ”Bas de Fort” 16-28 februari 2009.
Gatorna och vägarna blev tomma och öde då inga fordon kunde ta sig fram på vägarna som var belamrade med stenar, träd, utbrunna bilar och mycket annat bråte. Alla butiker var stängda. Kravallerna hade urartat och allt det som var ”rikt” som den stora moderna båtbutiken med båtar och båtmotorer för miljontals kronor var helt utbränd. Den mycket moderna bokhandeln och bageriet som vi köpte bröd av var bara ”ruiner”. Vad som hade förstörts runt om kunde vi bara ana…
Vi visste att befolkningen hade börjat strejka för bättre löner, lägre skatter och matpriser. Men nu var det allvar då ingen hörde på deras krav. Strejkvakter fanns överallt och butikerna var rädda att ha öppet då det kunde komma en ”strejkvaktsbuss” med röd flagga och ”hota” butiksinnehavarna att de var ”svartfötter” som inte följde strejken. En dag när vi handlade (butiken var bara sporadiskt öppen några timmar varje dag) blev alla utmotade ur affären och alla anställda var mycket ”stressade” då strejkvakterna var mycket aggressiva. Vi pratade med vår ”chaffis” Allan om situationen när vi gjorde utflykterna på ön veckan före. Han verkligen bekräftade att en förändring måste ske då människor inte hade råd att köpa mat för sin mycket låga lön.
Guadeloupe är inte bara en ö utan en ögrupp bestående av sju öar. Invånarna betalar skatt till Frankrike och då det är ett franskt territorium med allt vad det innebär av språk, infrastruktur, säkerhet och lag samt att det då även räknas som en del av Frankrike.
Att befolkningen strejkar på det sätt vi ser är inte konstigt då vi kommer ihåg från Paris då de strejkade för samma sak som nu, där de brände bilar och på alla sätt liknar kravallerna här. Guadeloupes befolkning gör som de i Frankrike. Att det sedan kommer fram att det är unga ”pojkgäng” som passar på att förstöra och plundra när tillfälle ges gör inte situationen bättre, men att det inte är de organiserande strejkande ger ändå en viss förståelse.
Att vi alltid ska uppleva saker med er ”som i en film” varje gång vi träffas, sa Sari. När jag tänker på seglingen då de var med oss på ”Sun Chaser” i september och vi blev räddade först av helikoptern som inte kunde hjälpa oss på grund av det hårda vädret sen den enorma oljetankern som till slut räddade oss från ”Tornadon”. Och nu detta att de fick åka en ”skräckfärd”, slalom mellan brinnande bilar, nersågade träd, över diken och genom kåkstäder för att hinna till flygplatsen. Jag tänker på den ”tuffa” infödd tjej som lovade att hon skulle klara av att köra dem till flygplatsen som ingen annan vågade, kunde eller ville. Hon hade kört som en ”biltjuv” men klarat alla hinder. Jag har försökt hitta henne och tacka. TACK!!!!
Bara efter fyra dagar öppnades ”Supermarket” några timmar på förmiddagarna. Massor av varor hade kommit in men köerna var långa av oss som ville ”bunkra” då ingen visste om strejken var slut eller skulle ta ny fart. Bilar och små bussar med ”lokaltodlade” grönsaker och frukt började också komma. Vi som hade mjöl hemma kunde baka vårt bröd men man saknade de färska baguetterna som man blivit van vid, så de enormt stora brödkorgarna med hundratals baguetter tog fort slut, så det gällde att vara i tid på morgonen.
På puben ”Piraten” där alla seglare träffas satt reportrar och fotografer från hela världen och diskuterade läget. Vi blev intervjuade som ”människor på plats” då vi fortfarande var kvar trots läget. I Aftonbladet skrevs det att vi var ”fångna” på Guadeloupe. Sanningen var mer att ”kulingen” ute på karibiska havet kändes mer farlig än strejken. Men vi berättade att båten var klar att ”kasta loss” om det skulle bli kris. Och skulle det då också vara dåligt väder skulle vi ankra i viken bredvid. En kvinna vi pratade med sa att vi hade det bra vi som kunde ta ”sjövägen”, ”landvägen” var farlig för alla.
Frankrikes President Sarkozi kom till Guadeloupe dagen efter kravallerna och manande dess regering att gå ”folket till mötes” på deras krav. Samma kväll hörde vi handgranater, då vi har marinan bara någon kilometer från ”händelsernas centrum” Pointe Pitre. Kvällen efter hörde vi gevärsskott och såg nya eldar…. Naturligtvis var vi rädda att allt skulle bli värre än det varit och vi var verkligen beredda, men trots allt trivs vi otroligt bra här på den underbara ön, så vi väntar lite till…...
Nu kan vi säga att strejken är slut. Vi var in till ”huvudstaden” Pointe Pitre i fredags 27 mars och alla affärer var öppna! Dessa veckor med stängda butiker har varit tråkiga och fyllda av negativa känslor… Nu är allt positivt och härligt. Människor är som pånyttfödda med energier att börja om…
Här på marinan är det som vanligt tryggt och lugnt. Det har varit som en ”fredad zon” under kravallerna. Nu när regeringen har gått ”folket till mötes” känns det även här att alla är positiva. Vi har bestämt oss för att vara här på Guadeloupe tills det är dags att vända hemåt. Vi vill ha ”lugn och ro” och verkligen lära känna en plats. Vi har bestämt oss för att den platsen ska vara Guadeloupe och dess öar. Vi vet att de flesta seglare vill se alla öar i Karibien och det är deras val. Men nästan alla öar sedan Porto Santo har bestått av vulkaner, regnskogar, nationalparker med vattenfall, fiskevatten, dyk och snorklings möjligheter, underbara stränder, marknader, butiker och restauranger så allt är bara en upprepning. Här på Guadeloupe finns ALLT!
Discot vi var på i fredags var ”häftigt” med palmer växandes genom taken. Bara att såga ett hål så har man ett ”stöd” till taket.
Dan och jag diskuterar det ofta vad lätt det är att leva här på vintern då man inte behöver tänka på att något fryser sönder. Att inte behöva tänka på att byta till vinterdäck och skrapa rutor. Att bilen inte startar då det är för kallt. Att gå i bikini eller badshorts hela dagarna och slippa tvätta stora tunga kläder. Och tvättar man är det torrt på en timme i värmen. Aldrig behöva skotta eller ploga metervis med snö. Aldrig behöva justera eller bygga om bryggorna efter en hård vinter. Aldrig behöva frysa och huttra. Aldrig vara rädd att det är halt när man kör bil. Att alltid kunna bada, sola och njuta av värmen. Att vara brunbränd och slippa se ”blåvit sjuk” ut. Att se solen 12 timmar om dygnet året runt. Att sitta i den ljumma natten med vänner utan att behöva frysa…..
Men längtan hem till Sverige vårt Fosterland har bara växt sig större för varje dag……
Vi längtar till den kalla vintern som bara vi kan uppskatta. När vi berättar det för de flesta Guadeloupbor blir de ”chockade” att människor kan bo i ett så kallt land. Att vi vill bo där det är kallt för det mesta, när man kan välja Karibien, Guadeloupe världens underbaraste ”Paradis” som vår ”chaffis” Allan säger ofta!!!
Här sitter vi i ”Paradiset” och det klart att vi njuter av fulla drag men……
Tänk……
En solig kall marsdag hemmavid. En skidtur runt sjön med solglittret i ögonen. Nergrävda i snön ta en fika och lyssna på isen som ”sjunger”. Med barnbarnen göra snögubbar, snögrottor och snöhästar och se deras röda kinder. Susa nedför Kungsberget och veta att man snart sitter därnere vid cafeterian med sina vänner och tar en fika i solen. Åka ”scootersafari” med sina vänner över ”Bergen”, grilla, ta ”Norrlandsguld” och bara ”vara sig själv en stund”. Att åka skridsko och se näckrosbladen från i somras synas genom isen. Bada bastu och ”isbad” i den stjärnklara kalla vackra vinternatten. Att se de första svanarna som ”gräddklickar” simma i den lilla öppna delen av sjön som sakta blir större av marssolens strålar. Att åka pulka med våra vänner i ”Spellasbacken” sedan sitta ute i lyckans sken och dricka varm ”vintoddy” och mysa i vinternatten……
Allt detta och mycket mer saknar vi i det svenska ”Paradiset”… men vi vet att vi kommer att sakna det Karibiska ”Paradiset” när vi kommer hem…..
Så är vi människor, Längtan är något vi vill ha, som ger krydda åt Livet.
21 februari slog jag min tå ”sönder och samman” mot ”nedgångsluckorna” som stod i sittbrunnen när jag gick förbi. Man lär sig aldrig. Varje gång båten ”kränger till” av en vågrörelse gör man sig lite illa fast vi ligger i en stilla hamn. Blåmärken har man lite här och där. Man är så van att göra sig illa att man glömmer varifrån man fått sina ”märken”. Både Dan och jag ”bränner oss” också lite då och då när vi inte skyddar oss mot solen. Man tror att huden är van, men solen är mycket stark vissa tider på dygnet även för en ”van hud”.
Vårt ”Skeppsapotek” som vi betalade 6500:- för med allt som kan tänkas hända på en båt har varit ”psykologiskt” bra att ha. Två stora väskor fyllda av allt från topp till tå ( !) Vad har vi använt från maj08-mars09?
Inte urinrörsbedövningen (ifall vi skulle få urinförgiftning på havet) inte morfinet(som är förseglat)inte pencellinet i olika varianter, inte de 12 flaskorna olika Alsolspritlösningarna, inte de 10 stycken elastiska bindorna, inte avmaskningen eller paraflexen och allt annat än…. Och vi hoppas att allt får ligga fint kvar i väskorna…..
Vi har använt, ”Enomdan”(vitamin ska man ha sa vår båtdoktor), sjösjukepiller i olika former (tabletter och tuggummi), Alvedon, nässpray, Hydrokortison för eksem, Embla för moskitosbett .
Min tå har jag slagit i två gånger till mot olika kanter och jag har gråtit av smärta. Jag joggar, gör Pilates och promenerar som vanligt men ”känner” tån hela tiden…..Mot det onda finns inget, jag har letat. Jo, morfin men det sparar vi till värre saker eller så får det ligga i sin förseglade påse. (Många av våra båtvänner har fått tagit del av vårt ”Skeppsapotek” kom jag på just nu.)
Förresten så känns tån lite bättre idag . Om jag inte slår i den igen…
