Köpenhamn, Normandie och Göteborg.  26 maj- 6 juni 2009.

Packa, packa, resa, resa har blivit vår vardag. Denna gång ska vi flyga från Las Palmas till Köpenhamn med mellanlandning i Madrid.  Tänker hela tiden på att ha så liten ”packning” som möjligt. Äta upp allt vi har i kylskåpet som vi inte kan ta med i packningen. 23 kg kan vi bara ha den här gången på flygningen, så inget onödigt som väger….

Vadå för mycket? Den ena bagen 17 kg och den andra 26? Ja, det är ju 46kg som vi ska ha tillsammans! Varje väska ska väga högst 23 kg så det blir ”böter” 15 Euro. Konstigt, när vi flög från Karibien hade vi massor av övervikt men inga böter! Olika bolag olika krav, bara att ”tiga still”…….

Vi mellanlandar i Madrid men då vårt plan från Las Palmas är försenat(då det är många som har för tungt bagage!)får vi springa i högsta fart till nästa gate för att inte missa planet till Köpenhamn!

Redan från ovan ser vi det ”gröna” Köpenhamn. Grand Kanaria är torrt och brunt ovanifrån, så skillnaden är markant stor. Väl på flygplatsen vid bagageutlämningen får vi ett ”lätt sammanbrott” då vårt bagage är kvar i Madrid. De kan heller inte lova när vårt bagage kan komma till Köpenhamn…

Våra planer är att bli ”upplockade” av våra vänner Sari och Marcus här i Köpenhamn och fortsätta till Frankrike, Normandie där Marcus skall laga en ”träningskarusell” för travhästar som hans företag i Sandviken tillverkar. Då vi ändå väntar på ”Sun Chaser” tänkte vi ”hänga på” och ha några trevliga dagar med våra vänner.

Men nu känns det som om vi bara skulle ha kläderna på kroppen i flera dagar igen. Ingen båt, ingen packning!  ”Vi tycker att vi känner igen känslan” säger vi till Marcus och Sari när vi träffas utanför flygplatsen, de om några förstår oss……

Vi har samma kläder sammanlagt två dygn! De bedyrade på flygbolaget att vi skulle få packningen efter ett dygn och det fick vi! Vi har då haft samma tid att vara i Köpenhamn. Vi tar in på ett litet billigt men mysigt hotellrum. Vi hittar bredvid hotellet en liten restaurang där vi får mycket god mat på kvällen. På förmiddagen dagen efter äter vi ”Brunch” på samma ställe. Vi vandrar genom ett vårligt kallt Köpenhamn i många timmar, värt att nämnas är butiken ”Bang Olofssen” som visar det senaste av tekniken, Dan häpnar över utvecklingen…. Vart dras vi hela tiden om inte mot båtarna och kajerna vid havet…..

Med vårt bagage inpackad bland allt annat som Marcus ska ha med sig kör vi ”non stop” till Frankrike. Dan med mig vid sidan kör i natten genom sista biten Tyskland, hela Belgien och sedan är vi Frankrike. Dan tycker det är häftigt att köra sträckan i en så bra bil och första gången på över ett år!!! Marcus kör sista sträckan till ”Hästranchen” i Normandie.

Vi som bara sett Normandie från havet häpnar över hur ”kulligt” landet är. Cherbourg som inte ligger långt härifrån är ett ställe vi aldrig glömmer då vi seglade längst kusten.  Nu får vi se ”inlandet” som nu är grönt och mycket vackert med gamla franska bondgårdar längst vägarna.

”Hästranchen” som vi inte har en aning om mer än att Marcus har försett ägaren träningskaruseller för travhästar under många år. Vi blir häpna över den stora gården med massor av inhägnader överallt med hästar. Vi ser också träningsbanor runt hela ”ranchen”. Huvudbyggnaden är speciell då alla stall finns på undervåningen och övervåningen är till för ägaren, tränare och ”andra”.

Detta år har vi varit på många platser och lärt känna många människor. Nu är turen kommen till ”travfolk” som vi nu ska lära känna under några dagar. Vi får se hur Torbjörn och Emma(en ung duktig tjej) träna hästarna. Vi hör dem varje morgon då de vid sex(!) tiden ger dem mat och tar ut dem till hagarna. Vi hör hästarna även när vi lägger oss i de olika sovrummen som ligger över boxarna. Det är riktigt mysigt att höra hästarna äta och röra sig. Vi somnar skönt till ljudet….

Vi får vara med ”på gården” och hjälpa till med de sysslor vi kan. Städa, laga mat, handla mat, hjälpa till med hästarna. Dan och Marcus hjälps åt att laga träningskarusellerna ”PRO-WALKER” . Vi lär oss att det är mycket arbete bakom en gård i denna storleksklass. Stefan Melander som är ägaren har denna gård men också en i Sverige. Sammanlagt har han 80 hästar som ska tränas och skötas på alla sätt. Vicktor från Polen är ”allt i allo” och ser till alla byggnader. ”Kenge” forslar hästarna till alla ställen med den stora hästtransporten och är en underbar ”kock”.  På onsdagen sitter alla vid teven och skriker då det är ett lopp från Solvalla i Sverige. Dan och jag fattar inget men efter en stund när allt är över får vi höra att vinnarhästen är Stefans och den vann 500 000kr!! Hästen såg vi här på gården för någon dag sedan…

Stefan Melander eller ”FotoTarzan” som han också kallas fotograferade hästar från början. Efter ett tag såg han ett ”mönster” på de hästar som vann alla lopp genom alla foton som han tagit. Han köpte en häst som han såg var ”potentiell” i USA som han köpte billigt. Tränade den i Sverige, åkte tillbaka till USA och vann den största tävlingen i travsammanhang någonsin. Den hästens avkommor finns nu i hans ”stall” och fortsätter vinna…..

Vi besökte också den ”berömda” Normandiestranden där USA, England m.fl. ”stormade” det tyskockuperade Frankrike som då blev fritt 6 juni 1944. Ett stort monument har satts upp på stranden för att påminna. När vi var i Cherbourg var vi på väg att besöka platsen men det blev aldrig tid för det. Nu blev det av. Museet visade också filmer från ”fritagningen” som visade skräckbilder av alla unga soldater som dödades….

Under dagarna i Frankrike pratar vi också mycket om vad vi varit med om tillsammans i Portugal och Guadeloupe, Karibien. Jag bestämmer mig för att ”intervjua” Sari om händelserna då jag själv kanske inte har ”uppfattat” allt……

Måndag den 1 juni 2009.

Vi ser landskapen ”flyga förbi” när vi sitter i bilen på väg. Det är många timmar från Frankrike, Normandie till Sverige, Göteborg, så det passar bra att ”intervjua” Sari om allt hon varit med om ”med oss”. Här i bilen har vi tid att lyssna, tänka och begrunda. Jag sitter och skriver medan Sari berättar:

”Jag ville aldrig segla då jag var rädd för segling på ”öppet hav” och aldrig hade seglat förr i mitt liv. Att inte se land kändes från början oroligt, ”att inte kunna hoppa av” när man blir feg…Jag hade ont imagen flera dagar innan det var dags att flyga ner till Portugal, Cascais för att därifrån segla till Madeira. Men allt blev helt underbart då vi seglade längst kusten mot Sines. En dagssegling med underbar sol, värme, bad i Atlanten med den starka saltsmaken på läpparna och hela kroppen. Hur vi seglade med massor av delfiner. Marcus fyllde år och vi åt smörgåstårta som jag hade gjort. Jag gjorde ansiktsmask på Anne och mig själv. Ja, jag bara njöt av allt. Skulle det vara så här att segla är det ju toppen!!! Marcus tyckte nog att det var lite för lite vind och önskade sig mer ”seglingsäventyr” med snabbare och häftigare segling. Han visste inte vad som skulle komma .

Den underbara lugna seglingen med soligt och fint väder till Sines blev förbytt till regnkläder, starka vindar och sjösjuka när vi nästa dag försökte segla till Lagos vid Gibraltar. Jag åt hela tiden av maten som vi lagade, men ingen annan ville ha utan alla såg bara ”sjösjuka” ut. Jag fattade ingenting av vad som var på gång. Var detta en ”normal” segling. Jag hade ju aldrig seglat så jag försökte titta på Dan, Marcus och Anne om allt var” i sin ordning”. Marcus var sjösjuk och såg ut som en liten ”skolpojke”. Dan såg bekymrad ut hela tiden och Anne ”försökte” le och lugna mig att allt var i sin ordning, att de hade ”kontroll”.

Dan, Anne och Marcus var hela tiden i sittbrunnen och hade koll så jag gick ner och diskade och försökte att få allt på ”rätt ställe”. Båten rörde sig så häftigt att allt i köket ramlade ner så jag tog upp allt till rätt plats gång på gång för jag ville att det skulle ”vara som vanligt” och att det skulle ”lugna mig”. Vid ett tillfälle hade jag en stor kökskniv när en häftig våg gjorde att jag ramlade och fick nästan kniven i magen. Jag tittade upp i sittbrunnen där alla nu var svårt sjösjuka. Alla spydde utom jag som aldrig blir sjösjuk då jag har nedsatt hörsel, därför hörapparater. Jag försökte se på deras ansikten om vi ”var i knipa”? Ljuger de för mig eller? Jag beslutade mig för att gå och lägga mig, stängde av hörapparaten och lät dem sitta kvar som hörselskydd så jag slapp höra alla ”hemska ljud”! Jag låg i förpiken och läste ”The Secret” för att ”försöka tänka positivt” (som boken lärde ut) trots att båten krängde häftigt.

Efter ett tag kände jag att båten fick en nya ”otäcka” rörelser som jag inte känt av före. Då hörde jag en kraftig smäll och Anne skrek häftigt och så högt att jag hörde.  Jag försökte tänka positivt ändå att de höll på med seglen och Anne måste skrika högt i den starka blåsten, att hon har en så ljus röst som hörs genom alla ljud. Jag intalade mig själv att allt var nog som det ska eftersom jag inte vet hur det ska vara när det är ”normal segling” i hård vind. Så jag beslutade mig för att försöka sova och inte störa dem däruppe och ”vara i vägen” i det hårda vädret.

Jag vaknade av att Marcus väckte mig och sa med hög röst att ”vakna, vi ska åka helikopter, ta det viktigaste, inget onödigt”!!! Jag skrek och såg framför mig att vi skulle dö. Jag tänkte på Titanic och Estonia och kände bara skräck!” När jag kom upp och såg hur båten såg ut trodde jag inte det var sant. Allt var bara ”Kaos” på båten. Marcus såg fortfarande ut som en liten rädd ”skolpojke” med ”tom” blick så jag lade mig i Annes knä och fick tröst . Anne sa hela tiden att allt var Ok och tröstade mig då jag hela tiden trodde jag skulle dö och aldrig mer skulle få se min dotter Natalie. Vi väntade och sen hörde jag helikoptern. Strålkastarna kom på och jag såg de hemskt höga vågorna. De släppte ner rep men ingen som skulle hjälpa oss kom ner. Jag hörde dem på helikoptern hur de pratade och tänkte, är det idioter som ska rädda oss? Försökte knyta ihop de tjocka repen men ingen av oss fattade hur det var tänkt. Allt de gjorde misslyckades gång på gång. När vi skulle ta ut livflotten som vi skulle ut i, släppte repet från livflotten och båten försvann i de höga vågorna. Då hörde jag att de sa på helikoptern att de måste tanka diesel och komma tillbaka om två timmar. ”Det är meningen att vi ska dö” tänkte jag hel a tiden. Jag stod på luckan över akterruffen då jag ramlade över Anne som var nere i ruffen och samlade sådant som var viktigt att ta med sig. Vi ramlade i en ”hög” men ingen gjorde illa sig. Anne som inte uppfattat allt trodde att jag ramlade ner från de ”hemska” repen från helikoptern. Allt var bara katastrof!

Då kom en enorm tankbåt som jag var säker på skulle ”ramma” oss och vi skulle aldrig klara oss. Då styrde Dan båten från tankern. Senare sa besättningen ”We thought you where finised”. De trodde alltså att vi hade dött när de såg oss försvinna som jag trodde att vi skulle göra om inte Dan styrt bort oss så skickligt! Marcus knöt fast vår båt i en nersänkt tamp avsedd för vår för och jag skulle ta aktern men orkade inte hålla utan skrek till Marcus att han måste hjälpa annars skulle vi dö!

 Jag skulle klättra upp först! Jag skrek åt Marcus att han måste säga till mig, NU, när jag skulle hoppa! Vår båt åkte upp och ner och repstegen försvann högt upp vid varje våg. När jag till slut hoppade och fick tag på repstegen fattade jag inte att det var så fruktansvärt fysiskt jobbigt. När jag klättrade upp på stegen slog masten på vår båt mot tankerns sida och repstegen vid varje våg. Jag tog tag med min högra axel och ”jobbade” hårt för att komma upp den sista biten. Då ryckte besättningen upp mig så jag kom upp på tankern. Besättningen skrek då åt mig när jag kom upp att vår båt måste flyttas annars skulle nästa som klättrade upp slås ihjäl av masten. Jag skrek det högsta jag kunde så de kunde höra mig i det hemska vädret. När de inte hörde tog jag i så jag spydde och det kändes som om det kom kissdroppar i byxan av den hårda ansträngningen. Då hörde de och Dan styrde fram båten ett par meter. De ledde in mig bestämt i ett rum där jag lämnades. Jag gick runt i rummet och fattade inte att det var sant det som hände! Allt var overkligt! Dörren slogs upp och Anne kom. Vi kramades och jag tänkte att Marcus dör! Marcus kom! Det dröjde länge innan Dan kom. Anne bara skrek att hon inte ville ha varken båt eller saker bara Dan klarade sig! Dan kom och vi skrek av glädje och kramade varandra! Sen var det bara långtråkigt att vänta tills tankern kom till land. Senare blev jag rädd att det skulle bli krångel med papper för min reumatismmedicin som vi som tur var fick med. Trots att jag var glad att vi överlevt började jag tänka på allt som blev kvar på båten, vi hade ju bara kläderna vi stod i….

Det var skönt att komma hem men jag orkade inte talade någon om ”Tornadon” på tre veckor, det fick Marcus ta! Hade ont i armen som jag ”jobbat” med då jag klättrade lång tid efter, plus min sjukdom som förvärrades. Då jag har en bra kurator speciellt för min sjukdom fick jag ”ur mig” allt under våra samtal. Mina två hundar har också hjälpt mig att komma ur mina hemska tankar då vi går våra långa promenader. Tänker ofta att vissa hade slängt sig i havet och tagit livet av sig för att slippa vara med om det jag varit med om….

Jag ”följde” sedan Dan och Anne på ”skypen” där vi ofta pratade med varandra. Den dagen jag fick samtalet att ”Sun Chaser” var hittad skrek jag av lycka!

Då jag ville ha ett ”bra avslut” av vår ”misslyckade” segling sa jag till slut ja till att flyga till Karibien och segla igen fast jag helst skulle vilja vara kvar ”trygga” Sverige och hade ångest över att segla i en båt igen!

Det var underbart att träffa Dan och Anne och jag trivdes i båten och Karibien. Vi förstod att det var ”oroligt” i landet då det var strejker och nästan ingen mat i affärerna. Men jag trivdes och vi fick tag på mat så vi klarade oss. Vildhundarna tyckte jag mer synd om….

När vi seglade till Marie Galante en ö utanför Guadeloupe hade vi det jättebra och jag var inte ett dugg rädd. När vi kom tillbaka efter ett par dagar hade det blivit ”inbördeskrig” i landet! Vi skulle flyga hem samma kväll men ingen taxi fanns som kunde eller ville skjutsa oss till flygplatsen. Anne sprang runt på marinan och letade efter någon som kunde ställa upp. Jag såg att de som till slut skulle skjutsa oss var ”pårökta” av hasch. En mörk tjej med sin lätt utvecklingsstörda kusin som fått en ”kula ihuvudet” vid något tillfälle. Jag tänkte att detta inte är sant, detta händer inte! När vi till slut satt i bilen och var på väg såg jag att de hade machetes på golvet och ”masker” som vi sett att de hade som ”krigade” i detta inbördeskrig på ön. Det var alltså samma människor som vi skulle vara rädda för som nu skulle köra oss! De svarta hatade vita! De svarta hindrade alla vita turister att komma till flygplatsen och där satt vi…..

Det var barrikader överallt, bilar som brann, stenar, nersågade träd. Tjejen åkte mellan barrikaderna, rakt över en refug och en rondell. Ner i diken mellan bilar som brann. De var själva förvånade över att det stod så mycket folk längst vägarna och hotade alla bilar. De hade lovat Anne att bara ta motorvägen men det gick inte då det var hundratals med demonstranter som hotade alla.

Tjejen som var tuff körde bra fast jag visste att hon var ”pårökt”. Hon visste att det var omöjligt att ta motorvägen och valde ”slumkvarteren” där det var tomt! Vi hade ”fri” väg till flygplatsen. Vi hörde sen att fyra stycken blivit dödade, tre politiker och en polis. Vi hörde granater.

Vid flygplatsen åkte piketbussar fram och tillbaka och ”vaktade” så inga turister kunde ta sig in på flygplatsen. Jag var rädd att de skulle skjuta på oss och kollade var vi kunde gömma oss. Ingen såg oss i bilen då den hade ”tonade” rutor. Vi kramade tjejen och verkligen tackade henne, hon hade sagt ”30 Euro som taxin” när vi frågade hur mycket hon ville ha. Vi gav henne 50 Euro!

Inne i flygplatsen var det tomt! Allt var stängt och alla plan var inställda! Vi var endast 25 svenskar på hela flygplatsen och alla hade ”flygstol”! Alla hotellresenärer var kvar på sina hotell och hade ingen som kunde eller ville skjutsa dem till flygplatsen! Då hörde vi en av svenskarna, en man prata högt så vi hörde. Han var förbannad och verkade ”mäktig” då han ”beordrade” den ha pratade med att ett plan ”MÅSTE KOMMA NU”!!!

Hur det gick till vet jag inte men en Jumbojet kom och vi sattes på ett ställe i planet. Var det kom ifrån vet jag inte men jag var lycklig att vara på väg! Vi fick äta och dricka hur mycket vi ville och efter att ha landat i Paris sen Amsterdam och till sist Arlanda under 37 timmar tänkte jag bara BORTA BRA MEN HEMMA BÄST!

Jag tänker att detta var INGET jämfört med ”Tornadon”. Nästan skrattretande mer än läskigt om man jämför…..

Men det blir ingen längre sträcka med segelbåt någon mer gång, men åka färja till typ Åland och äta, dricka och dansa och ha kul, det ska vi göra tillsammans med Anne och Dan för vi har blivit vänner för livet!

Där slutar Sari sin egen berättelse om hur hon upplevde ”Tornadon och ”Inbördeskriget” och vi var framme i Paris. Jag är glad att jag tog denna intervju av Sari då jag vet att jag ”missat” mycket av allt som hänt oss tillsammans. Jag är också glad att det inte hänt något ”hemskt” denna gång vi mötts utan att det varit en ”vanlig” trevlig resa tillsammans med våra vänner…..

Tisdag den 2 juni 2009.

Efter en lång bilfärd med en underbar ”halvdag” i Paris är vi äntligen framme i Danmark.  Vi står på färjan över sundet till Helsingborg och ser Sverige komma mot oss. Dan säger hela tiden ”Anne, känn vilken härlig fräsch luft! Äntligen kan man andas! ”

Är vi verkligen ”hemma” igen!!!! Det är svårt att fatta att det gått ett år sedan vi startade denna resa som vi planerat så länge.

Massor av Lupiner i alla färger ser jag i dikena när vi kör mot Göteborg. Mina älsklingsblommor!! Tänk att jag nästan glömt dessa underbart vackra blommor. Allt är så grönt och vackert!  Jag känner tårarna komma, jag har längtat så mycket efter allt här hemma…..

Vi har delat upp körningen så alla har kunnat sova några timmar. Vi är naturligtvis lite trötta men Sari och Marcus beslutar att fortsätta till Sandviken och vi ska få nyckeln till vårt ”blivande hem” som är ett studentrum i centrala Göteborg. Ellen, äldsta dottern på ”The Arc” som seglat med sin familj till Karibien men beslutat att fortsätta sina musikstudier i Göteborg och därför flugit hem då de kommit till Karibien hyr rummet som vi får låna. Vi är överlyckliga då våra pengar börjat sina, så att få låna rummet är vår räddning.

Vi får nu läsa och höra att en fruktansvärd flygolycka hänt över Atlanten! Dan och jag blir chockade då vi läser att flygplanet är av samma flygbolag AirFrance och samma plan Airbus330 som vi flugit med nästan samma sträcka några veckor innan! 228 människor var på planet, tre var svenskar. Det är massor av skriverier och spekulationer men de har inte hittat planet. När vi satt i planet vakna de tio timmarna vi var i luften och pratade om allt som hänt oss, sa jag att jag var rädd att planet skulle få något fel då planet började skaka kraftigt. Dan sa då att jag inte skulle vara rädd då han visste att det var ett supersäkert plan….

Ellens ”studentrum” eller ”lyan” som vi kallar den är perfekt för oss! Stort och ljust, med hall och badrum. Gemensam tvättstuga, kök och vardagsrum. Vad mer kan man begära? Vi träffar trevliga ungdomar i köket, vardagsrummet och tvättstugan. Ännu ett ”nytt liv” att leva under denna resa.

Gustavs föräldrar som inte bor så långt från oss(spårvagnsavstånd) bjuder oss på middag och övernattning redan första kvällen. Anna och Calle har vi haft mycket kontakt med på mail och sms men nu får vi möjlighet att träffas ”live”. De har ett personligt hus som de själva renoverat från grunden och inrett smakfullt och ”hemtrevligt”.  Vi sitter och planerar tillsammans den fest vi ska ha för ungdomarna när de kommer med ”Sun Chaser” och mycket annat. Jag får också höra att Annas mamma är från Estland så nästa vecka ska vi hälsa på och besöka en annan del av Göteborg.

Göteborg en ”nära” stad till allt. Vår ”lya” ligger bakom Götaplatsen med konserthus, konsthallar och bibliotek så under dagarna som går får vi snabbt en rutin att besöka allt som staden har att bjuda. En helkväll på konserthuset med Göteborgs symfoniker, Saraste är dirigent och vi får njuta av Brahms, Nielsen och Walton. Dan har längtat efter klassisk musik med stor symfoniorkester och nu får vi verkligen höra något med klass. Billigt blir det också då vi vet att kommer vi bara en timme innan är det halva priset! Konstmuseet besöker vi en heldag och även biblioteket. Konserter i storkyrkan med orgelkonsert en dag och körkonsert en annan dag. Vi åker upp i ”Gothia Tower” och ser utsikten över staden. Besöker Operan utan och innanför (men ingen konsert) som påminner om vårt konserthus i Gävle. Åker spårvagn(som Dan hela tiden säger är det bästa transportmedlet)hit och dit och promenerar i alla vackra parker som finns i Haga men också på många andra ställen i staden.  Vi åker ut till Partille en dag till en estnisk gammal släkting som jag inte sett på många år och dagen efter besöker vi Annas estniska mamma i en annan del av Göteborg.

Vi har bestämt att en dag ska vi åka ut till Hönö och besöka Dans pappas ö, där han är uppväxt. Vi har ingen bil så det blir att promenera till alla ställen. Bussen tar oss från Göteborgs centrum till färjan ut till Hönö. Men ön är liten så det är bara härligt att gå runt på ön. Vi går till alla ställen som vi besökt tidigare men vi vill också besöka Dans pappas barndomshem som Dan inte besökt tidigare. Vi ger nästan upp då vi inte kan komma fram till vilken gård det är och vilken som bor där nu. Vi slår i kataloger med namn och adresser. När vi till sist kommer till en gård som Dan ”känner igen” från någon bild han sett förut har vi kommit rätt. Damen som möter oss är en ”ingift” faster och bor nu i huset. Vi blir mycket väl mötta och snart sitter vi i köket och dricker kaffe med den 80 åriga damen som är mycket ungdomlig och alert. Vi får höra massor av ”historia” och se huset Dan hört så mycket om. Se foton av Dans farmor och farfar och resten av släkten. Innan vi beger oss hemåt tar vi den långa trappan upp för vattentornet som står bredvid gården. En underbar utsikt över alla de tio öckeröarna som ligger som ett pärlband här i den norra skärgården. Här har säkert Dans pappa varit många gånger och sett den vackra utsikten över Hönö och de andra öarna.

Dagarna går men vi har hela tiden telefonen i fickan om ungdomarna behöver vår hjälp på båten. Vi ser varje dag på sjövädret så vi vet hur väder och vind ser ut. Vi följer dem på sjökortet hela tiden.

Torsdag den 4 juni 2009

Precis när vi kommer ut från konserten med Saraste ringer telefonen, det är Gustav som nu vill ha råd om starmotorn som ej vill fungera. De seglar till Irland istället för England då vindarna dit är bättre.  Dan fattar inte vad det kan vara för fel på startmotorn men allt kan ju gå sönder så det är inget som är konstigt. Vi blir oroliga men vet att ungdomarna kan segla så det är bara att ”gilla läget” och vänta tills de är framme på Irland. De är vid gott mod och har bra vindar.

Tisdag den 9 juni 2009.

Vi är på besök hos Gustavs mormor och Dans telefon ringer. Vi blir alla tysta när vi förstår att det är från ”Sun Chaser”. Gustav berättar att nu är de på Irland, Cork och att de seglat nästan ända in i hamnen utan motor. Bara tio meter från bryggan fick de hjälp in. Vilka ungdomar, man bara häpnar! Nu kan inte Gustav prata så länge då han ska träffa en mekaniker som ska kolla startmotorn. Måtte de få fart på motorn så de hinner hem till midsommar. Torbjörn en av ungdomarna tog en taxi från Cork direkt till flygplatsen. Han måste hem till sin flickvän i Norge som tar examen. Hoppas han hinner! Det dröjer några dagar innan de fått ”delen” till startmotorn, men den gick igång och” spann som en katt!”

Lördagen de 13 juni 2009.

I dag är vi bjudna till Filips föräldrar. Vi ska bada ”badtunna” och äta middag! Nu får vi höra att ”Sun Chaser” seglar inte via Irland utan tar Engelska kanalen där vindarna ska vara bättre. Är framme i Dover och tankar diesel. Vi får höra att de har sol och dåliga vindar men nu är det inte viktigt med sol utan de vill ha bra vindar! Vi skålar för ungdomarna och hoppas att de ska få bra vindar och att de hinner före midsommar!!!

Onsdagen den 17 juni 2009

Vi ska precis ut och jogga vår morgonrunda när Gustav ringer och berättar att kylningen till motorn inte fungerade. Dan pratar länge och väl om alla möjligheter att fixa det hela. De är norr om Danmark ca 100 distans från Göteborg. Jag blir ”stressad”, kallsvettig, känner att nu är det inte läge att något mer går sönder på båten.

 Vi har planerat en stor fest till i morgon kväll klockan 18.00. Släktingar, vänner och tidningen är beredda att ”Sun Chaser” kommer. Jag hör att Dan säger ”jag måste tänka” så jag säger att jag tar en ”joggingtur” själv (flyr från problemet?)

När jag kommer tillbaka efter en längre joggingtur än vanligt berättar Dan att det är fixat med kylningen till motorn! Jag vill inte höra hur, bara att allt är OK och att de kommer HEM!!!!