Logg 38 april 2010
Vad hände sen…..
Nu har det gått åtta månader sedan vi kom hem från vår ”långsegling”. Vårt livs dröm att få segla ända hemifrån över Atlanten till Karibien 2008/2009. Nu i februari 2010 känns det nästan overkligt att vi har genomfört vår dröm. Att se bilderna och läsa allt vi varit med om under vår långa segling känns både jobbigt men också nästan otroligt och underbart att vi klarat av så svåra omständigheter som vi ändå råkade ut för. Vi hade före långseglingen läst och hört så många berättelser om saker som kunde hända men aldrig kunde man väl ens tänka att vi skulle råka ut för så många svåra händelser. Tuffa seglingar förstod vi att vi skulle möta men inte den Tornado som nästan ”knäckte” både oss och båten i Portugal…. Att vi sedan skulle få uppleva ett inbördeskrig i Karibien då vi äntligen hade tagit oss över Atlanten var också helt otippat.
Men då vi tänker tillbaka på hela långseglingen och fått distans på alla händelserna på vår drömresa är det ändå med en stark positiv längtan tillbaka till alla platser och människor vi sett och upplevt. Vi pratar ofta om platser vi bara måste få se igen, människor vi måste få träffa åter igen. Naturligtvis de underbara seglingarna men också de tuffa seglingarna kan vi känna en stark längtan till. Att kämpa mot vågor och vind, att vara på okända farliga vatten, att inte ens kunna gå ner i båten för att hämta mat då allt på båten kränger och slår, även det kan vi längta efter, då vi vet att ”efter regn kommer sol”, då allt var bara underbart att få ”komma i hamn”, att få äta, sova och njuta av att båten, ”vårt hem” är ”stilla”, kontrasterna man aldrig kan få på samma sätt i land…..
När vi seglade över Atlanten med våra vänner Cathrin och Karsten lovade vi varandra att när vi kom hem till Sverige igen skulle vi ta en ”kryssning” med Silja Line eller liknande, att få äta god mat, vid dukat bord som ”stod still”, att bli uppassad och få dansa och röra sig. Att vara 22 dagar på Atlanten i en segelbåt är inte varje dag fylld av glädje. Det blir monotont att inte kunna röra sig på en större yta än den vår båt kunde erbjuda och diskussionerna blir inte alltid så givande då man alltid har en ”press” av att allt måste fungera perfekt för att man ska överleva. Så efter några veckor hemma i Sverige beställde vi resa med ”Cinderella”. Vi blev sex stycken då vi även ville ha med våra vänner Sari och Marcus som vi också haft det ”tufft” med under Tornadon i Portugal och Inbördeskriget i Karibien! Resan blev fylld av många diskussioner, prat, tårar och skratt om allt vi varit med om. Nu hade vi chansen att koppla av, slippa tänka på att vara på alerten på vår egen båt utan bara njuta. Tänk vad olika förutsättningar man utsätter sig för i livet …..
I februari sågs vår kära ”Sun Chaser” på motorvägen mellan Gävle och Sandviken på en enorm ”hembyggd” trailer med en stor lastbil som drog i snömodden. Synen måste ha varit speciell då det inte finns så stora vatten som vår båt fodrar åt det hållet. 17 ton segelbåt ska vara i havet och det är åt andra hållet. Inte var det mindre intressant då båten skulle gå under tio broar av en höjd på 4.40m. Och det var bara med någon centimeter båten gick under. Nu blev det ett stopp vid en bro som båten inte gick under, trots mätningar flertal gånger. Hela ekipaget fick backa, också de bilar som kom efter. Båten fick ställas vid ett industriområde tills goda råd hade kommits på. Lösningen var att såga ner alla pulpitar och mantågsstöttor. Det ska ju göras nya så det var bara att såga. Ni som undrar hur båten kan komma under bron vid återresan kan jag avslöja att båten sänks ner i trailern då brädorna under rodret tas bort. Orsaken till allt detta är att ”Sun Chaser” skall ”piffas upp” och det på Lövbacken i Sandviken. Än en gång har Marcus visat vilken vän han är då han upplåter plats vid sin firma där även Dan har sin firma numera och är på plats och kan jobba med båten hela sommaren tillsammans med mig. Nästa sommar kommer ”Sun Chaser” att vara så fin som bara hon kan bli. Vi vet att det blir många timmars arbete med ommålning av allt det yttre. Inuti båten ska hon mest bara rengöras men några saker måste åtgärdas såsom diskbänk och kyl och frys som har slitits hårt på resan.
Ett bokförlag har varit intresserat av den bok som jag tänkt skriva om vår segling till Karibien. Jag har satt mig många gånger och gått igenom alla mina loggar jag skrivit under vår långa färd för att sedan skriva boken i ”romanform” men känslorna och orden har aldrig blivit bättre än de jag skrev ”på plats” när det hände. Att skriva om allt på distans som hände känns konstruerat och inte alls som de känslor jag förmedlade då allt var i ”färskt” minne på plats. Så nu har jag beslutat att ”lägga boken på hyllan” så få se om det blir senare. Allt finns ju på alla de loggar jag skrivit. Får nog göra en bok i logg, dagboksform med de känslor som är äkta ”på plats”.
Dan kom hem en dag och berättade om doften och känslan att gå ner i ”Sun Chaser” när båten kommit på plats på Lövbacken. Den längtan han kände efter att få segla igen, att få känna doften från havet och öarna man besöker. Visst var båten full av snö och visst var det kallt i båten men doften fanns där, förväntningarna han känt inför alla seglingar. Att få rusta upp båten känns som att vi planerar för en ny tid. Tiden efter vår drömsegling, att ha nya drömmar och nya mål.
Vi har räknat ut att vår långsegling motsvarar tio till femton års vanliga sommarseglingar. Tio till femton år av slitage inte bara i sötvatten utan i mycket salt vatten. Salt vatten som var som en hinna överallt. Allt läder blev förstört, allt metall blev grönt och fult eller rostade. Till och med rostfritt rostade. Inte undra på att ”Sun Chaser” behöver upprustning…..
Om ca sex år går jag Anne i pension 2016. Vi drömmer då om att segla i Medelhavet. Dan har då några år kvar till pension men han kan jobba ”på vägen”. Vi har ju förstått av vår drömresa att tekniker skriker alla båtägare efter. Sen gäller det att ta betalt, det har Dan svårt för. Att ta oss till Medelhavet mycket sakta genom Europas kanaler. En dröm som föddes redan då vi tog kanalerna genom Tyskland och Holland till Amsterdam och sedan ut till Engelska kanalen. Både intressant att se allt ”nära” och långsamt i de olika länderna och ha nära till att besöka allt som är intressant. Problemet är att kölen på vår ”Sun Chaser” går för djupt för dessa kanaler. Men det går att förkorta kölen på ett ganska enkelt sätt har det sagts eller så måste vi byta båt med en kortare köl. Det får framtiden utvisa. Vi drömmer på och tiden ger oss svaren. Förra drömresan tog tio år att förverkliga från dröm till verklighet. Sex år är nog perfekt tid nu när vi har erfarenheter. Sen är det bara att spara pengar så man har till allt man behöver. Till dess ska det seglas i Östersjön till alla länder vi tänkas kan. Men Estland, mitt Estland står först på listan.
